Låg hela eftermiddagen i går mer eller mindre dubbelvikt eftersom den där månatliga djävulskapen som tillskrivs kvinnan gör påhälsningar igen efter att jag slutat amma.
Mindes då hur jag frågade på MVC och who ever som fött barn hur man vet när barnet är på g, dvs hur värkar egentligen känns och hur man vet att det verkligen är värkar och inte vanliga sammandragningar.
Jag fick då hela tiden svaret att det i början av värkarbetet känns som molande mensvärk ungefär.
Den där beskrivningen hjälpte aldrig mig för jag hade glömt hur det känns. Hade ju inte haft den där månatliga djävulskapen som tillskrivs kvinnan på runt nio månader då.
Så i går när jag låg där dubbelvikt och tyckte lite synd om mig själv tänkte jag:
”Inte en chans”.
Alltså det där var ju inte ens i närheten av de första värkarna.
Det gjorde ungefär sju hundra gånger mer ont. De första värkarna alltså. Och sen var det bara en lång uppförsbacke av smärta som stegrade och stegrade.
Och ändå överväger jag på allvar på att göra det här igen nån gång.
Att vara Jabba de Hut i nio månader och sen klämma ut en vattenmelon ur ett nyckelhål.
Det positiva är ju dock att man slipper den här månatliga djävulskapen som tillskrivs kvinnan ett bra tag.
Och att man får en bebis då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar