Kratta löv blev en livsfilosofi

Planen för dagen var att sitta på altanen i solen, läsa en bok och dricka ett glas vin.
Det bidde inte så.
I stället krattade jag ihop 17 (!) sådana här högar på en presenning och släpade lövjävlarna till pappa som han sedan gjorde en väldigt rökig brasa av.

Hög nummer 12 (ja, jag räknade).

Medan jag stod där och fick blåsor i händerna och kramp i armarna tänkte jag att OM* jag någon gång skaffar hus så kan jag ju dra in på utgiften för gymkort. För har man hus tänker jag att det är sådana här sysslor hela tiden och då behöver man inte svettas i konstiga maskiner för att bränna fett och bygga muskler. Och sedan kan jag köra på den där stenåldersdieten och frossa i potatis som jag älskar.

När jag beklagade mig lite för pappa över hur tråkigt det här var med att samla ihop löv, och det måste ju han också erkänna att det är tråkigt, sa han:

– Jo, men jag tänker att det är ju bara en gång om året man gör det och sen är det gjort.

Jag beundrar verkligen pappas förmåga att vara så otroligt positivt inställd till det mesta. Vi ska inte gå in på den hemska historien nu men pappa var nära att dö får några år sedan och låg i koma. Läkarna fick amputera hans ben för att rädda hans liv.
När han vaknade ur koman var det jag som berättade att benet var borta och han var djupt ledsen så klart men om det var någon som skulle ta sig igenom det där snabbare än någon annan så är det han.
Nu går han med sin protes på tomten och kämpar i timmar med löv, krattor, brasa, grenar och annat jox. Ihärdigt och med positiv anda utan att ge upp.
Och när jag går där och beklagar mig skäms jag. Det tog ju bara ett par timmar och jag brände en massa kalorier medan jag var i solen och jag gjorde det utan något som helst handikapp förutom lathet.
Samtidigt är det ju bara en gång om året och nu är det gjort.

…
* Och med OM i versaler menar jag just nu att det känns som att jag aldrig kommer köpa hus. Bara gymkort.