Ungar går igenom en massa perioder/faser i utvecklingen och plötsligt kastas alla rutiner upp och ner och så får man försöka anpassa sig efter de nya reglerna som Daisy sätter.
För så är det ju, hon må vara yngst men är ändå den som bestämmer.
Minns för några månader sedan när hon sov till halv tio om morgnarna. Sedan vaknade hon varannan timme per natt en period och jag höll på att bli knäpp. Sedan vaknade hon kvart i sex ett tag och då kom man ju knappt ur sängen. Oftast somnar hon dock halv åtta och jag har börjat få koll på läget.
Så gjorde jag det där inlägget i går och visste att det skulle komma tillbaka och bita mig i röven.
Så jävla idylliskt och underbart kan ju inte livet vara.
Nähärå.
Så i natt bestämde sig Daisy för att vakna ungefär var tjugonde minut och gråta högljutt. Och var tjugonde minut är ett genomsnitt, vissa stunder var det var femte minut.
Gav upp vid halv två och la henne mellan oss i sängen. Det hjälpte inte heller.
Samtidigt tittade Håkan upp lite sömnigt och rättade till sina öronproppar. Sedan vände han på sig och började snarka som en jäkla grizzlybjörn igen.
Så fortsatte natten: vakna av ett skrik, trycka in nappen eller vyssja sin bebis. Vakna av en snarkning från underjorden och sparka till sin man.
Men så tog Håkan henne vid sju och jag fick sova till tio och sen var jag nästan en människa igen.
Nu är frågan hur det blir i natt?
Håkan jobbar och kan inte ta Daisy i morgon bitti.
Å andra sidan kommer han heller inte hålla mig vaken med snarkningar.
Ändå, känns som en lose-lose-situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar