On the road again

Dags för ny roadtrip idag. Denna gång går färden till Gävle och kusinerna.
Det är ganska exakt ett år sedan den här bilden togs när jag satt med lilla I i knät och Daisy fem månader på g i magen.

Lite lik Daisy eller hur?

Soundtrack of our life

Jo, och soundtracket till middagen är låtarna från vår vigsel.
Den spellistan ser ut så här: 
1. ABBA "The Arrival" (ingångsmarsch)
2. Sonja Aldén "För att du finns" (framförd av Sonja i kyrkan. Min bröllopspresent till Håkan. Låten vi lyssnade på sena nätter under YouTube-battles när vi var nykära och ännu inte ihop)
3. ”Ack Värmeland du sköna” (framförd av Mathias Holmgren och en hyllning till mina rötter)
4. Bob Dylans ”Make you feel my love” fast översatt av Ebba Forsberg och Mikael Wiehe och då heter ”För att jag älskar dej”. Den framfördes vid en flygel i kyrkan av Helena Trus.
5. ”Kärleken är evig” av Lena Philipsson, skriven av Per Gessle (från Halmstad som Håkan). Framförd av Mathias Holmgren. Den här hade vi som utgångsmarsch i kyrkan.
6. ”My lovers prayer” av Otis Redding. Vår ”brudvals".
7. ”Show me heaven” av Lili & Susie. Överraskningen som var en present från bästa Edward.

Och efter att lyssnat på den här spellistan tjugo gånger har vi nu gått över till Spotify-listan på fem timmar som Markus Larsson satte ihop till Håkans 40-års fest.

Bröllopsyra

Det råder bröllopsyra!
Satt klistrad framför tv:n på förmiddagen och såg Kate Middleton få sin prins. Och mindes varenda minut från mitt eget bröllop och blev lite rörd till tårar.
Och nu ikväll firar vi vår bröllopsdag. Egentligen är det två år på måndag men då jobbar Håkan så vi kör nu.
Förra året överraskade han mig med en natt på hotell Diplomat i samma svit som vi tillbringade bröllopsnatten. Och en överraskningskväll på Malmen (där vi hade bjudning kvällen före bröllopet) och där satt våra närmaste vänner och väntade. Tror det dracks 16 flaskor vin den kvällen. Jag var gravid och drack vatten.
I kväll dricker vi champagne och ger varandra presenter. Jag fick en fin klocka och Håkan fick ett dygn på Yasuragi på Hasseludden (iofs en present till oss båda).
Nu ska vi dricka mer champagne, äta hummer och färska räkor.
Har jag sagt att jag älskar min man?
Det gör jag mer än det finns ord som räcker till att beskriva.
Han har gett mig de två bästa åren i mitt liv. Och jag vet att det bara är början.
Jag längtar redan till varje dag av resten av mitt liv.

Presenter och champagne.

Och kyrkan där vi gifte oss som man ser från bryggan nedanför vår lägenhet.

Två år sedan.

Fina.

Sjukt nöjd över mitt kap till man.

Duracellkaninen Daisy

Den här ungen har varit så hyperaktiv idag att man kan tro att jag lagt ett kilo socker i gröten.
Det har jag inte.
Men till slut fick jag nästan lite panik över att hon inte kunde vara still en sekund - så jag satte henne i leksakskorgen.
Barnuppfostran Moses-style.

Ingen rojalist

Man kan tycka att hennes intresse borde vara enormt eftersom kungligheter tragglades varje dag när hon låg i min mage.
Och den 19 juni var hon med i form av kanonkula när jag jobbade 20 timmar som kulmen på bröllopsbevakningen som jag chefade för.

Och jag skulle nästan kunna ge min livmoder för att vara i London just nu. Bara nästan alltså.

Men Daisy skiter fullständigt i det brittiska bröllopet.
Hon ba: "Kate and Will, talk to the hand!"

Det gör ont

Låg hela eftermiddagen i går mer eller mindre dubbelvikt eftersom den där månatliga djävulskapen som tillskrivs kvinnan gör påhälsningar igen efter att jag slutat amma.

Mindes då hur jag frågade på MVC och who ever som fött barn hur man vet när barnet är på g, dvs hur värkar egentligen känns och hur man vet att det verkligen är värkar och inte vanliga sammandragningar.
Jag fick då hela tiden svaret att det i början av värkarbetet känns som molande mensvärk ungefär.
Den där beskrivningen hjälpte aldrig mig för jag hade glömt hur det känns. Hade ju inte haft den där månatliga djävulskapen som tillskrivs kvinnan på runt nio månader då.

Så i går när jag låg där dubbelvikt och tyckte lite synd om mig själv tänkte jag:
”Inte en chans”.
Alltså det där var ju inte ens i närheten av de första värkarna.
Det gjorde ungefär sju hundra gånger mer ont. De första värkarna alltså. Och sen var det bara en lång uppförsbacke av smärta som stegrade och stegrade.
Och ändå överväger jag på allvar på att göra det här igen nån gång.
Att vara Jabba de Hut i nio månader och sen klämma ut en vattenmelon ur ett nyckelhål.
Det positiva är ju dock att man slipper den här månatliga djävulskapen som tillskrivs kvinnan ett bra tag.
Och att man får en bebis då.

Daisy och konsten att…

Ta sig ur spjälsängen.
Resultat: Lite för bra. Måste alltså sänka den där sängen nu.

Det var ju också ett sätt att fira

Här fyller man sju månader och hur blir man firad?
Jo, genom att mamma drar med en till gymet.
Rätt kul i och för sig när jag upptäckte att Hugo låg på mattan bredvid, och han kan inte krypa, så jag kröp över till honom och pussade honom på huvudet och tog honom i handen.
Sen kröp jag därifrån och han låg kvar på mage och ba, vad hände? Moahahaha! Det gäller att ta för sig.
Mamma hon gjorde en massa konstiga grimaser och lyfte konstiga runda saker på en stång. Hon sa nåt om att bränna fett och bygga muskler men sånt fattar jag nada av.
Men vi har rätt lika magar jag och mamma när vi sitter ner.
Vi säger så hej!
/Daisy, 7 månader

Daisy och konsten att...

Testa en cykelhjälm.
Resultat: Liiite stor.


- Susanne on the go with BlogPress

Förskonad och lyckligt lottad

Träffade grannen (snygg!) med sin lilla dotter i hissen imorse. Han frågade hur gammal Daisy är och jag svarade stolt sju månader i dag.
Han la pannan i veck och frågade:

– Hur mår du då? Håller du ut?

Jag lite förvånad:

– Ja, alltså hon är nästan alltid glad så jag har det nog ganska lätt.

Han:

– Den här hade kolik i tio månader. Det kändes som att vara fånge på Guantánamo Bay.

Ouch!

Hur mycket jag rodnar nu?

Så mycket att jag är rödare än när jag somnade på de vita stenarna på stranden i Brighton i fem timmar utan solskyddsfaktor.

Tack gånger en miljon!

Jag kom på en rätt

När Håkan är ledig står han för matlagningen för att han, enligt egen utsago, har touch i köket.
Jag kan visserligen hålla med och maten blir alltid delikat (disken jag alltid får ta hand om morgonen efter är dock aldrig delikat).
Detta har lett till att jag förlorat min touch i köket (om jag någonsin hade någon). För en tid sedan skulle jag till exempel laga korv stroganoff som brukar vara en paradrätt (svårt liksom) men det blev skitäckligt. Jag hade helt enkelt glömt hur man gör, glömde vitlöken, kokade falukorven aplänge och vojne, vojne.

När Håkan jobbar blir det ofta så att jag glömmer laga/äta mat. Oftast kommer jag på det vid halv tio på kvällen och trycker i mig en skål chips eller ostbågar alternativt kokar en sån där tub med risgröt om jag pallar.

Nu har jag slutat amma och har hört att man jättelätt lägger på sig en massa kilon igen som rasade av en efter förlossningen.
Och det vill jag ju inte (om inte kilona lägger sig på mina myggbett formerly known as bröst förstås).
Så i dag bestämde jag mig för att börja äta lite nyttigare och tja, äta överhuvudtaget, när Håkan inte är hemma.
Kvällens paradrätt blev därför en slags bulgur med halloumi som jag utvecklat på egen hand från ett annat recept.
Så häpp, let´s go matblogg.

Det här är ingredienserna: Persilja, olivolja, bulgur, russin, rädisor, halloumi, chili, paprika, gurka, cashewnötter, oregano, salt och peppar.

Finhacka alla grönsakerna. Här har jag kommit halvvägs. Tricket ligger i att verkligen finhacka. Jag fuskade lite med gurkan ser jag nu.

Även chilin ska finhackas men pillar man bort fröna med fingret och sen sticker fingret i ögat gör det jätteont. Har gjort det misstaget många gånger. Och nu tänkte jag att om jag sen plockar upp bebis i natt och hon stoppar mitt finger i munnen kan det nog börja spruta eld ur näsborrarna på henne. Och det är ju inte bra. Så jag tog på mig platshandskar och tänkte att det här ser ju lite seriemördarläskigt ut.

När du finhackat alla grönsakerna och hackat sönder cashewnötterna och hällt i russin och blandat runt allt med bulgur ser det ut så här. Och då är det klart. Nej förresten, dränk allt i olivolja också. Strö över salt och peppar. Häll sedan på ännu mer olivolja.

Sedan steker du halloumi snabbt med oregano och så var det klart! 

Ser lite somrigt ut eller hur? Det går ju också att grilla halloumi men att sätta på en grill och grejer nu på balkongen det är banne mig överkurs 5.0.

Och det här kan jag äta till lunch imorgon också eftersom jag gjorde en stor laddning och steka lite mer halloumi till. Jag är smart och snart är jag smal.

Frikort

De flesta som tittar på Champions League-matchen mellan Real Madrid och Barcelona på TV3 just nu gör det för just matchen.
Jag gör det främst av en helt annan anledning: José Mourinho.
The Special One är mitt frikort.
Jag tycker att han är galet sexig och har en kaxighet som ger karisma.
Grejen med frikort är ju att man får ligga med sitt frikort trots att man är gift. Oftast är det ju rätt otänkbart att vägarna någonsin kommer mötas och vuxentango så att säga kan äga rum. Därför ger man gärna sin partner grönt ljus för just frikortet med skrattet som ekar i huvudet ”yeah right, som att det kommer hända!”

Håkan var lite smartare där. För det första valde han inte ett, utan två frikort. En paketlösning kan man säga. För det andra valde han frikort som bor i samma stad och därmed förbättras ju oddsen för att mötas avsevärt.
Det är inte som Stockholm–Madrid liksom.
Tänk då det där skrattet som ekar i huvudet, hur det bubblar i halsen i stället i ren chock.
För på vårt bröllop dök Håkans ena frikort upp – och dansade med oss.
Vilka frikorten är?
Lili & Susie.
Frågor på det?
Fråga Håkan.

Håkans fru och hans två frikort.

Håkan med Susie och Sussi.

Mitt frikort. Långt borta. 

For the record: Vi tillbringade bröllopsnatten tillsammans i en svit på Hotel Diplomat. Håkan spelade alltså aldrig sitt frikort. Om ni undrade.

Leka med knivar

Jag vet, barn ska inte leka med knivar och när Daisy blir större (dvs imorgon) ska jag lära henne det.
Men i dag hemma hos Teresa och lille Ruben fick kidsen leka med en kniv. Den utklassade alla andra leksaker. (Förutom det där mjukislejonet i rastafärger som sjöng ”Don´t worry be happy”).

Hörru Alva, kan man få spana in den där kniven eller?

Eh, vågar jag? Kolla på Alva vad hon ser hård ut.

Tongue of steel.

Kolla morsan vad Alva gav mig.

Jag väljer den mjukare sidan dåra.

 

Alva har fattat det här med att knivar är hårda men rumpor är mjuka.

Utmattade på mattan

Har varit ute på rull i över tre timmar idag.
Kommer hem och inser att hissen är trasig. Får låsa fast vagnen i trapphuset (brandfara grannar!), bära matkassar, skötväska och bebis upp för trapporna.
Nu ligger vi här på lekmattan, utmattade men ändå vid gott mod.

Narcissism i sin linda

Spegel, spegel på golvet där…

Säg vem som vackrast i världen är.

Och så kör vi några armhävningar på det för bästa resultat.

Nysått och lite visset

Okej, här är alltså resultatet av planteringsbonanzan som ägde rum i går. Vi var mycket nöjda när vi satt där på huk på balkongen med en stor påse jord, fröpåsar, trädgårdsredskap och handskar.
Det kanske inte ser så imponerande ut för någon med gröna fingrar och talang för det här med blommor.
Men för att vara vi är det mycket imponerande.
Tycker dock att blommorna redan ser lite ledsna ut. Det kanske var för tidigt att plantera. Eller?

Många daisies blev det så klart. Krukan med lavendel hade vi sen tidigare.

Den här sorten heter Rainy Daisy tror jag. Och så en pelargon i mitten.

Snöflinga eller nåt heter de där hängväxterna som omringar pelargonen.

Och här kommer det förhoppningsvis växa en himla massa söta blommor inom en snar framtid. Solrosor, luktärter, blåklint, sommarblomster mm. 

OM de tar sig alltså. OCH vi har gjort rätt.

Blå ögon, blått vatten

Bilderna från undervattensfotograferingen har kommit.
Daisy har fattat det här med att man ska le mot kameran i alla lägen.

Smart eller lat?

Stryker Daisys lilla klänning med plattång.
Ännu en innovativ lösning? Eller är det bara korkat att ha barnkläder som de facto måste strykas?
På A svarar jag ja och på B svarar jag ja.

Multifunktionell.

Vuxenpoängen skjuter i höjden

Planerna för dagen är att plantera de här rackarna i blomlådor och plantera frön i krukor.
Vi har shoppat loss på Plantagen OCH det var rätt kul. Nu ser vi FRAM EMOT att pimpa balkongen.

(Paus med stund för eftertänksamhet)

Jag känner inte igen oss längre.
Men det är rätt härligt.

Blomjävlar.

Grillpremiär på balkongen

Hamburgare coming up.

Jomen vi lyxar till det lite då så här på en måndag.

Nöjdare än jag ser ut.

Utsikten.

Äktenskapet verkar lovande

Hela eftermiddagen har vi hängt ute på Ingarö i Mattias (och Helenas) hus som är något av en dröm.

Mattias andranamn är verkligen inte tummen-mitt-i-handen utan mer Ernst-släng-dig-i-väggen.

Daisy var inte lika exalterad över huset som över att få träffa sin blivande man Wile igen.

Måste säga att de har äktenskapstycke.

Vad saru saru? 

Ska jag gifta mig med hon där?

Okejrå. Jag har ju pussvänlig mun och klarblå ögon så jag förstår Daisy.

Hon har rätt snygg blöjrumpa också.

Och så fick Daisy hänga en hel dag med båda sina föräldrar igen:

Daisy och jag matchade.

Håkan tog sig ner till Daisys nivå.

Möte med en kändis

Japp, följtetongen är tillbaka.
Utan någon speciell anledning tänkte jag berätta om när jag träffade Matt Damon. Det var för filmen ”The Bourne Ultimatum” som till viss del spelades in i London där jag intervjuade honom, eller det var rättare sagt en presskonferens där han satt på ett podium. Men när jag ställde en fråga och han tittade på mig när han svarade dog jag lite inombords.
Har varit svag för Matt Damon ända sedan ”Good Will Hunting”. De flesta tyckte att Ben Affleck var den heta men jag höll på Matt. Gillade också att han hade många leverfläckar liksom jag. Nu har han ju tagit bort dem (skulle jag också vilja). När jag pluggade på Harvard och åt lunch på Au Bon Pain på Harvard Square tänkte jag att här satt Matt och Minnie Driver.
Lite patetiskt.
Men ja, det var stort att träffa honom. Han var otroligt trevlig också och ställde upp på bild, den är tagen av regissören Paul Greengrass.
Julia Stiles var för övrigt så stel att man skulle kunna bryta henne mitt itu som en pinne. Om Matt bjöd på sig själv gjorde hon raka motsatsen så att säga.

I alla falla fall (som svärmor brukar säga) påpekar gärna Håkan då och då att han minsann hört nån gång av nån att han är lik Matt Damon.
Det är ju lite win-win-situation för oss båda.

Matt Damon och jag (i en väldigt ful frisyr).

Apropå Matt Damon. Ni har väl sett den här roliga videon med Sarah Silverman?


Här är alltså Sarah Silverman tillsammans med Jimmy Kimmel och kuppar in detta skämt i hans talkshow.

Är det skillnad på kol och kol?

I hallen står den här säcken med lyxkol som Håkan tydligen släpade hem i natt.

Gissar att det blir grillning på balkongen i kväll.

Glödande het?