Just nu spelas All Saints ”Never Ever” på radio.
Jag kan inte lyssna på den utan att tänka på en kille jag var ihop med för nästan 15 år sedan. Jisses.
Han dumpade mig utan någon vettig förklaring, jag skrev ett brev (ja, det var så länge sedan. Man skrev brev, satte ett frimärke på och väntade tre dagar på att det skulle komma fram).
Jag avslutade brevet med låttexten till ”Never Ever” för den stämde just då så himla bra:
A few questions that I need to know
how you could ever hurt me so
I need to know what I've done wrong
and how long it's been going on
Was it that I never paid enough attention?
Or did I not give enough affection?
Not only will your answers keep me sane
but I'll know never to make the same mistake again
You can tell me to my face or even on the phone
You can write it in a letter, either way, I have to know
Did I never treat you right?
Did I always start the fight?
Either way, I'm going out of my mind
all the answers to my questions
I have to find
Han skrev ett brev tillbaka (vi bodde typ en kvarts cykelväg ifrån varandra) och berättade att han varit otrogen, träffat en annan och var kär.
Jag var så där superknäckt som man blir när man är så där ung och det tog väldigt lång tid innan jag kunde lita på en man igen.
Häromdagen hörde den här killen av sig på Facebook. Han hade sett att jag fått barn och grattade. Fint gjort.
Han själv har en son med den där tjejen som han bedrog mig med.
Det känns ändå ok på nåt sätt att ha blivit dumpad för hans livs kärlek. Och inte ett engångsligg.
Jag kysste en del grodor, och ett par svin, innan jag träffade min prins.
Snipp, snapp, snut så var sagan slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar