Till viss del självförvållat men den här ångesten var jag inte värd faktiskt. Konstiga tankar snurrar i huvudet, irritationen hänger som ett grått moln ovanför huvudet och det riktigt kryper under huden.
Jag vill bara skrika rakt ut för allt och ingenting.
Sådana där dagar har jag ibland. Rätt sällan som tur är men de är så inihelvete jobbiga när de kommer. Men nu finns det ett lyckopiller som funkar bättre än alla preparat och metoder i världen.
Lyckopillret Daisy. Alldeles receptfritt.
För när hon tittar upp på mig så här sköljs all den där ilskan bort och jag kan inte annat än le.
Och gosa med de där kinderna.
Lite som Prozac.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar