Har genomgått en liten identitetskris den här veckan.
Från att ha varit kvinnan som bara skulle vara föräldraledig i ett halvår och sedan rusa tillbaka till jobbet för att göra ”karriär” gjorde jag helt om och passade på att slacka i ett år.
Pussa på bebis, byta blöjor, kolla på skräp-tv, umgås med vänner, hitta nya vänner, fundera över livet.
Funderar mycket på jämlikhet i allmänhet och om att skaffa barn är en kvinnofälla i synnerhet.
Så händer det här och min man började göra ännu mer ”karriär”.
Vips så ska jag vara föräldraledig i 13 månader och bara jobba fyra dagar i veckan.
(Vi har ju så klart diskuterat detta noga innan beslut fattades och är överens.)
Kan dock inte riktigt förlika mig med den här tanken, att detta är jag:
Susanne_föräldraledig_i_13(!)_månader_som_dessutom_startade_en_mammablogg_och_minnet_av_karriären_som_var.
Ändå, var på möte på jobbet i veckan och blev påmind om att det jag gjort hittills inte fallit i glömska och att jag är efterlängtad. Känns bra. Har pepp. Ska nog smygjobba lite redan nu.
Dessutom, när jag såg bilden på Håkan på Dagens Media så tänkte jag att det stämmer ju… han är en hunk min man. He´s got the looks and the brains.
…
Skriver för övrigt detta inlägg jättesnabbt och hade tänkt ha en längre utläggning om denna identitetkris och känslan av att en ångvält parkerat på mig denna vecka men min svåger hörde av sig och sa att jag måste göra ett nytt inlägg apasnabbt för det står 666 på räkneverket. Och vi behöver ju inte jinxa tillvaron mer än livet utanför hemmets fyra väggar redan ställt till med. Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar