Förra veckan hängde jag dagligen på ortopediavdelningen på Danderyds sjukhus för att min pappa låg där.
Idag var jag på ortopediavdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus med Daisy för kontroll av benet ett år efter benbrottet. Hon var lite nervös innan för vad doktorn skulle göra men undersökningen var enkel och hon har läkt utan men. Hurra!
Snälla låt mig nu slippa sjukhusbesök på väldigt länge.
Den där mjuka punkten vid fontanellen på huvudet som liksom pulserar fortfarande skrämmer mig oerhört. Jag tänker att de är så oerhört sköra just där. När växer det ihop?
När vädret är trist, det äldre barnet är uttråkad och föräldrarna vill ha miljöombyte gäller det att hitta på bra dagsutflykter.
Idag åkte vi till Bergianska trädgården som ligger nära oss. Vilken oas! Vi tankade medelhavsvärme, kände fuktig kalifornienluft, tittade på knasiga kaktusar och åt en supergod lunch i orangeriet.
Daisy som älskar blommor gillade utflykten också. Att hon sedan tvättade händerna i en fontän och ropade "jag är bajsnödig!" I restaurangen kan vi ju se mellan fingrarna med.
Så kom dagen. Dagen då Daisy inte längre bara tar på sig kläderna jag lägger fram. Nu ska hon välja själv. Och det ska alltid vara "en sommarklänning" och allt ska helst ha "Daisyblommor". Det spelar ingen roll om det ösregnar och är kallt ute. Byxor eller strumpbyxor är big no no och tröja under klänningen är "inte fint".
Så dagens outfit blev så här när Daisy själv fick välja.
Att bo i villa har helt klart sina fördelar när man har goda grannar. Daisy cashar in enormt mycket på detta. Hon får ärva jättefina kläder från en granne, vi har fått tag på ett dockskåp som heter Daisy hos en annan granne och häromveckan hände något stort. En batteridriven bil som gått i arv mellan husen på gatan fick flytta in i vårt garage. Det var Daisys tur att ratta detta vrålåk. Hon är sjukt stolt när hon gasar och backar på gatan. Nu hoppas vi att hon inte kör slut på den så att den kan fortsätta att gå i arv.
Man anar ju ett visst tema bland de senaste inköpen av skor till mig och kidsen.
(Alla är från H&M och Lindex)
Jag tror att idag är dagen då vi monterar ihop den stora lekhagen jag köpte på Blocket.
Jag vill köpa nya vardagstallrikar. Hittade dessa på Posh Living. Bra servis pga bra namn.
Allt med Daisy får mig på fall. Så klart.
I bilen på väg hem från sjukhuset:
- Mamma, kan jag få höra den fina låten. Jag: - Den fina låten?
Daisy: - Ja, på min skiva.
Jag sätter på cd-spelaren i bilen och bläddrar mellan låtarna.
Daisy hör första tonerna på varje låt.
- Inte den mamma!
Jag bläddrar vidare.
Daisy: - Den är det! Åh, min fina låt.
"Du var alltid fullast på krogarna..."
Ulf Lundells raspiga röst hörs i högtalarna.
Idag var vi på BVC med tvillingarna på åttamånaderskontroll. De klarade alla testerna och följer kurvan perfekt.
Det är alltid lika kul att väga dem. Nu hade Lily gått om Siri - med hela 40 gram. Det är inte ens en kissblöja.
Lily väger 8190 och är 70 cm lång.
Siri väger 8150 gram och är 68 cm lång.
Jag kör mycket bil. Och i bilen lyssnar jag mycket på radio. På radio spelas två låtar väldigt mycket - "Survivor" med Helena Paparizou och "Undo" med Sanna Nielsen.
Undo my sad
Undo what hurts so bad
Undo my pain
Gonna get out, through the rain
--
Just call me a survivor
Have to be a fighter
Gotta let you go, let you go
Just call me a survivor
Det må låta patetiskt men dessa låtar har blivit mina utloppslåtar. När dessa låtar spelas skruvar jag upp volymen, skriker med i texten och gråter. Det är skönt. Jag behöver det. Och allt som hjälper mig att hantera sorg och trauma är bra tänker jag.
Men detta har smittat av sig. Jag har sjungit dessa låtar så mycket att Daisy nu kan dem. Hennes favoritlåt är "Survivor". Med sin egen variant av engelska sjunger hon för hög hals och tittar på framförandet på repeat på YouTube.
En ny grej hon dessutom börjar med är att kalla sig själv Super-Daisy. "Här kommer Super-Daisy!" ropar hon och springer runt. Det fina är att hon även kallar mig Super-Mamma. Det ger mig styrka. För när allt rasar runt mig och jag ändå står upp tänker jag att det måste finnas superkrafter där någonstans inom mig. Jag är Super-Mamma.
Tjejerna hade play date idag med tvillingarna och jag en lunch date med min kollega Sara, Jacks mamma.
Det var ett kärt återseende.
Den här avvänjningen av napp fortsätter. Nattningen igår var ingen picknick av många skäl. Efter tips åkte vi idag till en leksaksaffär för att uppmuntra Daisy. Kalla det dålig uppfostran om ni vill men man ska inte underskatta effekten av att mutor (och meningar som "om du inte äter upp maten nu får du ingen glass". Till exempel. Skrämmande flitigt använt här hemma).
Så vi lovade Daisy att hon fick välja vilken leksak hon ville för att hon är så duktig som slutat med napp. Som en belöning.
Hon valde länge och väl. Tills hon kom till prinsessklänningarna. Alltså, jag skrattade rakt ut.
Hennes ögon blev stora som tefat, hon la huvudet på sned med handflatorna mot kinden och utbrast: "Åh, kära nån!"
Hahahahaha.
Hahahahaha.
You had to be there.
Kort sagt: Vi köpte en prinsessklänning. Hon skulle absolut ha med den till sjukhuset för att visa morfar. Och hon klrv stolt ut genom sjukhuskorridorerna med en tiara på huvudet. Hon har haft på sig klänningen hela kvällen (helst med träskor till) och... det bästa av allt... Vid läggningen sa hon "Jag är en stor tjej nu och behöver ingen napp.".
Och så somnade hon utan tårar.
Efter att vi läst Prinsessan på ärten.
När man trodde att prövningarnas tid var förbi kom nästa käftsmäll.
När man trodde att inget kunde bli värre kom nästa käftsmäll.
Söndagen började med att jag grät av oro för en nära vän.
På eftermiddagen läste jag ett mejl från Daisys förskola där det stod att tvillingarna inte kommer att få plats i vår.
Jag började gråta och skrika.
Dagen avslutades på akuten på Danderyds sjukhus. Min pappa har blivit sjuk. Hans sommar är inställd.
Jag grät inför överläkaren och sa att vi har dåliga erfarenheter av sjukhus. Han lugnade mig så gott han kunde och sa att det var bra att vi åkte in. Att vi kom in i tid. Akuten på Danderyd är helt fantastisk. På tio minuter låg pappa på en brits i ett rum. Inom en timme hade vi träffat kirurgerna som skulle operera honom.
Nu har han vaknat efter operationen men vi vet inte så mycket mer. Men som pappa sa: "Sankte Per ville inte ha mig än."
Nä, du kan dra åt helvete Sankte Per.
Livet - vad du prövar mig. Du sparkar på en som redan ligger ner.
Just nu sitter jag i favoritfåtöljen här hemma och pustar ut. Skulle vilja ta en tupplur medan Håkan och Daisy är i badhuset men vaktar vagnen i det här skumma vädret. Ena sekunden ösregnar det och i nästa skiner solen. Tvillingarna sover gott på altanen i alla fall.
Våra gäster har åkt. I fyra nätter har vi bott tio personer under samma tak med en bonusfamilj i form av grannarna vid (de galet goda) middagarna två kvällar.
Slutsats: Det går utmärkt. Så bra att vi nästa skulle kunna bo i kollektiv.
Samtidigt: Tystnaden och lugnet som infinner sig nu är svårslagen också.
Statusrapport i kampen mot nappen: Natten förflöt utan protester. Hon var uppe och kissade och gick och la sig i sitt rum igen, tydligen, utan att påpeka för oss att nappen är borta.
Imorse och under dagen har hon dock påmint oss om detta.
Vi ropar inte hej än!
Men när jag tittar igenom bilderna från Skansen igår och tänker på att hon nog aldrig kommer att ha napp mer slås jag av tanken att hon har blivit så stor. Den insikten är hisnande. Svår att greppa. Vår lilla Daisy har blivit en stor tjej och allt går så fort. Så himla himla fort.
Jag har bävat för detta och undrat många gånger om det överhuvudtaget går att lösa. Det vill säga att sluta med nappen. Idag var vi på Skansen med våra vänner som är på besök och jag visade nappmaskinen för Daisy i syfte att förbereda henne. Men hon fick feeling och ville slänga nappen i maskinen till katterna. Så det gjorde vi.
Hon var stolt i 30 sekunder.
30 sekunder senare pep hon: "Jag saknar min fina napp!"
Hon skrek hela vägen hem.
Läggningen var ett helvete.
Natten lär bli en mardröm.
Det sägs att det är som att avvänja en heroinist och att detta kan ta veckor. Återstår att se.
Återstår att se hur länge vi håller ut.
Men alla med barn som använt napp har väl tagit den här kampen.
Och ni har klarat det, visst?
Häromdagen var jag på jobblunch med mina närmaste kollegor. Vi sa adjö till en som ska sluta, en som går på föräldraledighet och kramades allihop före semestern. Men framförallt åt vi. Oh lord vad vi åt. Vi hade hela restaurangen Farang för oss själva och vi åt en avsmakningsmeny. Rullade därifrån till förskolan för att hämta Daisy. Och så gick jag skratta en del. Bland annat åt mina egna skämt - den mer osympatiska varianten.
Ett skämt var: "Gillar man inte karamellgris kan man be om en polkagris."
Med vänlig hälsning,
Glenn Hysén
I lördags gick min kusin Maria och gifte sig i hemlighet. Vi fick veta det efteråt på Intagram och Facebook och firade dem litegrann på sonens sjuårskalas i söndags.
Maria berättade om upplägget. De gifte sig på Skansen där de ju har massvigslar en gång per år. Man får välja om man vill ha borgerlig eller kyrklig vigsel. På plats finns även en florist som kan göra brudbuketten, frisörer som gör håruppsättningar, sminköser och man kan få manikyr. Och hela Skansen vimlar av brudpar som går och väntar på sin tur. Det fanns allt från gräddnbakelser till enklare klänningar. Och det var kärlek i luften och strålande solsken.
Ett genialiskt upplägg måste jag säga.
Det enda tråkiga är att jag inte fick gå på bröllopsfest. Rent egoistiskt alltså. Jag älskar att gå på bröllop.
Marias brudklänning. Vintage Stories från Kapp Ahl. Ett riktigt kap!
Lily och Siri - som ler och långhalm.
Lily och Siri - dessa två underbara varelser som ger och tar så mycket kraft varje dag.
Jag vaknade imorse och kände att detta är nog en okej dag. En av de bättre. Så spelas den här låten på radion och jag rasar. Så kommer ett telefonsamtal och jag faller ännu djupare.
Nu är sommaren här men var är du min vän.
http://www.youtube.com/watch?v=rBjHImLXku8
Vi är på väg hem från förskolan när tre killar på moppe kör förbi. Jag (med nostalgi i rösten): Åh, det luktar moppe.
Daisy: Nä, det luktar inte moppe. Det luktar motorcykel.
Jag: Ja, det luktar ungefär likadant. Moppe är nästan som en motorcykel. När man blir stor får man köra moppe, sen motorcykel och sen bil (typ).
Daisy: När jag blir stor ska jag ta körkort. Jag ska ha Barbiekörkort.
Jag: Jaha, behöver man ta körlektioner för det.
Daisy: Körlektioner? Nej. För Barbiekörkortet är rosa och det köper man i affären.
Ju.
Jag är på jakt efter två hopfällbara stolar från Ikea som heter Spoling. De finns inte längre i deras sortiment men skulle vara perfekta till twinsen att ha på altanen.
Finns det någon bloggläsare som har en eller två stolar i sina gömmor hemma som jag kan få köpa? Finns i grått eller svart.
Daisy är sjukt nöjd med hur hennes träskor låter när hon går. Jag minns själv den stolta känslan från när jag var liten när man fick sina första skor som lät klipperiklapp när man gick.
Daisys marinblå träskor är från Zara Kids och gör även mig avundsjuk. Även tightsen är från Zara och favoritklänningen från Ebbe.
Ni missade väl inte att min man var med i Kulturnyheterna häromdagen? Jag tänkte väl det.
Vi bor i hus. Vi gillar våra grannar. Vilken tur. Ikväll har det varit fest på gatan. Daisy älskar sina kompisar. Och jag älskade dessertbordet.
Och där vaknade det tredje barnet i familjen. Yrvaken. Jag har just hällt upp min andra kopp kaffe. God morgon!
