Okej, alla ni duktiga mammor därute har säkert gjort detta sedan länge.
Låtit bebben somna på egen hand alltså.
Men i vårt hem har vi nattat Daisy varje kväll. Sjungit vaggvisor, dragit i speldosan sjuhundra gånger, vyssjat, klappat och grejat för att få henne att sova.
Vissa kvällar har det gått på tio minuter, andra på en och en halv timme.
Jag har försökt få Håkan att gå med på att inför en ny rutin så att hon somnar själv för de där andra kvällarna när det tar lång tid känner jag att tålamodet tryter.
Hur mycket man än älskar sitt barn, lika mycket längtar man till den där stunden i soffan när man kan sitta i lugn och ro och titta på en film.
I kväll var en sån där maratonläggning. Efter drygt en timme gav jag upp.
Så jag sa ”Nu ska du sova, god natt.” drog i gång speldosan och gick ut ur Daisys rum.
Först var vi förundrade över hur tyst hon var.
Sedan kom ömsom ”maaaaamma", ömsom ”paaappaaa” och lite skrik och gråt.
Det var jobbigt att lyssna på, det hymlar jag inte med.
Men det var heller inte förtvivlat-gråt utan trötthets-gråt som kom lite pö om pö och däremellan var det tyst.
Och så plötsligt drog den där tystnaden ut på tiden.
Nu, en halvtimme senare, har vi varit inne och tittat.
Hon sover som en gris.
Vi gjorde en tyst high five och firar med ett glas rött.
Och så andas vi ut i ungefär ett dygn tills det är dags igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar