Jag har berättat tidigare att jag kallar riktiga otursdagar att vara en Cliff efter Dallas-karaktären Cliff Barnes.
I dag har jag varit en riktig Cliff men hela tiden räddats av en Bobby Ewing. Ingen har återuppstått från de döda men agerat Bobby i den meningen att de varit räddare i nöden.
CLIFF 1: Sitter på bussen och får plötsligt en fet jävla snöboll i huvudet. Några kids har lurpassat vid en busshållplats och kastar in en snöboll när dörrarna öppnas. Den träffar BARA mig.
BOBBY 1: Busschauffören stannar bussen och går ut och skriker på ungarna. Han varnar även bussarna bakom via interntelefonen.
CLIFF 2: Ska äntligen få träna för första gången på vad som känns månader efter att ha dragits med en förkylning som fått mig att känna mig sjukare än Gunde Svan. Tänker hemma att det var längesen jag packade träningsväskan och att jag inte får glömma något. Kommer till gymet (med issnö i håret, se ovan) och inser i omklädningsrummet att jag glömt träningsskorna.
BOBBY 2: Går till receptionen och säger att de kan ge bort min biljett till spinningpasset till någon annan eftersom jag inte kan cykla utan skor. Tjejen i receptionen erbjuder sig då att låna ut sina träningsskor som var i min storlek.
CLIFF 3: Efter gymet ska jag äta lunch med min bästis. Upptäcker att jag glömt min plånbok i skötväskan på dagis. Har därför inga kontanter och inga kort. Dvs inga pengar alls.
BOBBY 3: Min bästis bjuder på en ceasarsallad och kaffe och följer sedan med till dagis för att kolla så hon kan hämta Daisy när vi behöver hjälp.
Hejdå måndag, och glöm aldrig att Bobby alltid triumfar Cliff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar