Slutet. Början på nåt nytt.

Det hände i tisdags klockan 17 men jag har inte orkat skriva om det förrän nu.
Frågan är om jag redo nu heller.
Vi får se några rader ner.
För cirka 48 timmar sedan hände det där som jag bävat för i nästan nio år. Som jag lyckats undvika genom nedskärningar och las-regler och som gjort att jag gråtit glädjetårar (anställningsögonblicket), highfivat mig själv (när jag blev korre) och liksom gått runt med ett leende på läpparna (mest varje dag) och ett skratt som bubblat i magen.
Jag har varit lyckligt lottad som varit på en arbetsplats som jag älskar, som blev mitt liv och mitt fritidsintresse, som gav mig bästa vänner, en identitet, en karriär och bokstavligt talat en familj.
Jag har Aftonbladet att tacka för extremt mycket.
(Okej, så här många rader tog det. Nu gråter jag igen.)
Det som alltså hände för mindre än 48 timmar sedan var att jag skrev mitt sista mejl, mitt avsked till alla fantastiska medarbetare på redaktionen.
Jag tänkte att det skulle bli det svåraste mejl jag någonsin skrivit men jag skrev det på två minuter, från mitt hjärta utan krusiduller.
Det gick liksom inte att värka fram orden. Det hade gjort för ont och det behövdes inte.
Jag tryckte på ”skicka”, gick in på toaletten, torkade tårar och samlade mig.
Gick ut och packade ihop min väska, fick en kram av en av mina favoritchefer, kände tårkanalerna fyllas, slog ihop datorn, fick ett hej och lycka till av nån, kände att det snart var kört och började gå med stormsteg.
Med dörren bara några kliv bort stannade Lena Mellin mig, sa att jag inte fick smita.
Då var det kört.
Sedan grät jag mig genom hela Centralen, folk glodde och jag gick som i ett vacuum.
Jag är fortfarande helt låg, känner inte igen mig själv.
Har i snart två dygn (eller betydligt längre än så om jag ska vara ärlig) funderat över vad denna sorgsenhet beror på.
Denna oro.
Vad jag hittills kommit fram till är att det känns som att jag lämnat en del av min själ.
Helt frivilligt förstås.
Jag har sagt upp mig, jag värvades till ett nytt kanonjobb, jag är redo för en ny utmaning.
Jag. Behöver. Det.
Men tomheten som skulle fylla mig var jag inte beredd på.
Och rädslan. Rädslan för förändring, att lämna det trygga och kasta sig ut till något som jag inte riktigt vet vad det kommer ge mig.
Samtidigt insikten att det är just därför jag gör det.

Men det är något speciellt med min gamla arbetsplats – och det är personerna. De som gör tidningen och de som i alla år gjort min dag.
Tomheten nu är också en känsla av att ”jaha, var det inte mer?”. Jag har lagt ner över åtta år av mitt liv i det där företaget, jag har slitit mig blå, varit på väg in i väggen, förstört relationer, försakat vänner och… gett det en del av min själ.
Och nu insikten om att allt är förgängligt, alla är utbytbara och en dag är du igår.
Det är inte svårare än så.
Slutet.
Pffjt.
Du fäller ihop din dator, går ut genom dörrarna, säger knappt hej då.
Och det var det.