Jag väntar på att få hämta Daisy som ska få klara sig själv på förskolan ett par timmar.
Fas två av inskolningen alltså.
Hittills har det gått bra.
Hon grät inte ens när jag gick.
Men satan i gatan vilken läskig känsla det här är.
Ett kvarter bort är mitt barn med en massa andra barn och fröknar och jag har ingen som helst koll.
Tänk om hon är helt förstörd och bara gråter hela tiden som många av de andra barnen har gjort de senaste dagarna.
Eller så leker hon och har inte ens reagerat på att jag inte är där.
Men det betyder ju inte att hon inte saknar mig. Visst?
Roar mig med att titta på tanternas enorma pälshattar. En sådan här hade min farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar