Pride

Var på Prides schalagerkväll i går. Jag hade tagit på mig klackar för att kunna se över publikhavet och var galet laddad. Hade dock sänkt förväntningarna på showen eftersom bäste Edward af Sillén inte satt vid rodret i år.
Jag borde ha sänkt förväntningarna till Fritzl-källarnivå och sen grävt en tunnel till jordens kärna.
Så uselt var det.
Första akten var en sömnpiller med en massa sega ballader. Ingen stark öppning direkt. Björn Kjellman verkar inte ha haft något manus överhuvudtaget och tycktes ha förberett sig genom att ta just det där sömnpillret.
Andra akten bjöd förvisso på lite mer kända artister men temat var ”Hej, nu sjunger jag min låt som aldrig blev nån hit”. Kul va? Pernilla Wahlgren tackade t o m de i publiken som faktiskt kände igen hennes låt.

I tredje akten kom de flesta tillbaka och sjöng sina hits. Men när kulmen på kvällen är när Pernilla Wahlgren sjunger ”Piccadilly Circus”, Sanna Nielsen ”Empty Room” och Sjriley Clamp ”Min kärlek”, då… då vet man att det var saggigt beyond recognition.

Men jag lyckades sippa i mig en flaska rosé (plus några cider) och hade grymt trevligt sällskap så jag var ju glad ändå.

Höga klackar som sagt.

Eller som Flash (till vänster) skrev på Facebook där jag snodde bilden av honom:

”The Queen of Pride Susanne Nylén is standing above her small knights Jan Johansson and Markus Larsson.”

Och här ser ni bildbevis på att jag drack "några cider".



Tack Flashen, min vän/kollega/trognaste bloggläsare för en grymt rolig kväll!