Igenkänd

Skum grej hände i lekhörnan på färjan mellan Visby och Nynäshamn.
Daisy börjar leka med en annan bebis (Edit) och jag nickar lite mot hennes pappa och säger någon artighetsfras som "oj vad varmt det är här".
Han då: Ursäkta, det här låter konstigt men du heter möjligtvis inte Susanne.
(Föreställ er nu de miljoner tankar som hinner passera i mitt huvud på en millisekund).
Efter denna millisekund svarar jag så klart ja.
Han säger då att han jobbat med min pappa och känner igen mig från ett foto som stod på pappas skrivbord på jobbet.
Åååååhkäj.

Vi börjar prata och det visar sig att denna kille vet sinnessjukt mycket om mig.
Såsom vilka olika ställen jag bott på de senaste åren, vilka redaktioner jag jobbat på, vilka som var på vårt bröllop, vart vårt landställe ligger.
Och så vidare.
Allt är dock trevligt. Väldigt trevligt till och med (tills Daisy kramar Edit och hon blir rädd och börjar skrika.)
Plötsligt kommer killens tjej. Hon ser jävligt skeptisk ut och undrar vad det är för brud hennes kille snicksnackar med i lekhörnan.
Han presenterar mig då och drar typ hela min livshistoria (okej något överdrivet).
Hon mjuknar lite men har fortfarande en viss skeptisk blick.
Lite senare möts vi igen på båten och han frågar hur lägenheten blev som pappa hjälpte mig fixa och måla.
Han kommer då på sig själv och säger: "Det måste kännas helt sjukt för dig att en i stort sett främmande person sitter här och vet så mycket om dig".
Eh ja?
"Men du förstår din pappa pratar mycket om sin familj."

Okej så här: Jag vet att min pappa gillar att prata mycket.
Väldigt mycket faktiskt.
Men det här är ju absurt.