Ljuset i tunneln

Jag ser ljuset in tunneln eftersom jag är på bättringsvägen.
Jag såg också ljuset i tunneln as in ”ska jag dö nu” i går.
Djävulen vad vidrig vinterkräkisen är.
När jag låg i min egen feberdimma i natt funderade jag över om det här var värre än att föda barn.
Det var det ju så klart inte men så kom jag att tänka på Karin Jihde som födde barn när hon låg däckad i vinterkräkis.
Hur f-n är det möjligt?
Som att det inte är jobbigt nog att föda barn så ska man vara helt sänkt redan innan. Den uppladdningen är ju ungefär lika vidrig som att springa maraton på Kissies diet, dvs en burk barnmat.
Nä, den är faktiskt värre.

Håkan fick veta att han levde också. Han jobbar ju natt och lagom till att han slumrade in vid sextiden i går morse efter 14 timmars arbetsdag rusade jag ut på toaletten och började leverera.
Daisy började gråta av rena förskräckelsen.
Så fortsatte det resten av dygnet. Håkan hittade mig i fosterställning på badrumsgolvet och övervägde att åka till akuten. Men vad gör vi med Daisy då?
Han sov en timme på 36 timmar och försökte underhålla en bebis som fortfarande inte är helt kry heller och gnyr hela tiden.
Han fick vaf:a - dvs stanna hemma från jobbet för vård av sjuk fru.

Förlåt mig nu men om det är någon gång jag önskade att vi inte hade en bebis var det i går.

Nu sover Håkan i sovrummet, Daisy i spjälsängen i sitt rum och jag ska lägga mig dubbelvikt i soffan.
Kramp i magen och inte ett gram föda i kroppen, det är grejer det.