Jag vet att jag är förskonad med en bebis som i stort sett aldrig gråter, skrattar jämt och sover mycket (det sista tänkte vi att hon definitivt ärvt efter sina föräldrar. Pre-bebis kunde vi sova till två om dagarna).
Men den senaste veckan har vindarna vänt och efter bara ett några dagar vågar jag mig på att säga: Shit, vad jag är trött.
Det började med att jag var själv med Daisy i tre dagar när Håkan var på kurs. Samma sekund han klev innanför dörren somnade jag på soffan. När jag kunde slappna av gick ridån ner så att säga. Han tog sedan natten och morgonen med Daisy. När hon vaknade vid sju pluggade jag in öronpropparna och när Håkan väckte mig trodde jag att det bara gått fem minuter och att något hänt. Det hade gått två och en halv timme.
I går vaknade Daisy halv sju. Halv sju! Efter att ha haft en pigg timme där mellan två och tre på natten också.
I morse vaknade hon kvart i sex.
(Paus)
Ja, kvart i sex.
Lyckades muta henne med bröstet efter ett tag och förhandla mig till att få ligga kvar i sängen till halv åtta.
När vi gick upp var ju klockorna omställda till sommartid, alltså halv nio och Nyhetsmorgon hade åtminstone börjat.
Har aldrig, aldrig varit så glad över att ställa fram klockan.
Nu håller vi tummarna för att detta morgonpigga humör bara är en fas Daisy går igenom och att hon snart blir onormal igen.
En stor kopp kaffe och lite pepp tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar