En sångfågel av arten kråka i halsen

Så här i Melodifestivaltider diskuteras det mycket om vilka som sjunger bra, vilka som verkligen inte kan sjunga, om de sätter tonerna och så vidare.
Sånt kan jag aldrig uttala mig om för jag kan liksom inte avgöra om någon sjunger rent eller hur just den tonen ska låta för att man satt den.
Jag är kanske tondöv, tror inte det är så illa, men jag kan inte sjunga. Detta poängterade min man för mig häromdagen i något sammanhang. Han sa så där i förbifarten:

– Ja, för du kan ju verkligen inte sjunga.

Det är bara när han säger det som jag blir sårad.
På riktigt.
Fast jag vet att det är sant vill jag ju tro att han tycker jag är charmig när jag sjunger. För alla ni som känner mig vet hur mycket jag älskar karaoke till exempel.
Kanske just därför fick jag gå in i en studio på min möhippa. Mina bästaste, roligaste, härligaste vänner hade fixat så jag spelade in ”För att du finns”.
Första försöken lät verkligen för jävliga. Det lät så illa att jag skämdes trots promillehalten i kroppen och garvade så mycket att jag nästan kissade på mig.
Sedan fick jag liksom feeling och gick loss totalt. Tyckte nog att jag på försök 37 eller nåt lät bra. Promlillehalten i kroppen gjorde dock att jag började freebejsa och stönade fram lite egna ord som var lite snuskiga kan man säga.
Allt detta mixades ihop och resultatet tyckte vi (jag?) just då var magnifikt.
Denna låt spelades upp på bröllopet för Håkan. Sedan såldes min singel i baren och jag signerade den och grejer (jag rodnar nu när jag skriver detta).
Någon vecka senare hade vi lite fest hemma och singeln åkte fram. Håkan fick en väldigt besvärad min över ansiktet och förklarade att han tycker det låter för jävligt och att det där stönet var otroligt pinsamt för det fick ju hans mormor höra.
Jag blev så ledsen att vi bråkade på riktigt och det händer extremt, verkligen extremt, sällan.
Han förstod inte varför jag var så sårad för jag visste väl att jag inte kan sjunga.
Och det är ju sant.

Ironiskt nog har jag sjungit solo ”live” en gång i mitt liv också. Det var 1988 och jag var Töcksfors Lucia. Jag sjöng ”Det är en ros utsprungen” och när min röst sprack där i textraden ”av jässe rot och sta-aaaa-aa-m”… Det var inte vackert.

Men då gick jag i sexan.
Nu har runt 100 pers som vi känner en singel där jag, 32 år gammal, ”sjunger”/stönar fram en schlager.
Oh. My. God.