På gymet igår greppade jag en tidning innan jag satte mig på motionscykeln. I vanliga fall hade jag valt Elle eller en skvallertidning. Nu valde jag en Mama, även fast den var från 2008.
Att vara mamma går aldrig ur tiden liksom.
Läste en intervju med Alexandra Pascalidou som var gjord när Melina var tre månader, alltså lika gammal som Daisy är nu.
Jag höll med Pascalidou om mycket i den intervjun, som att man kan bli avundsjuk på pappans frihet, att det kan vara jobbigt att amma bland folk och att det är lätt att oroa sig för att ge upp allt karriärsmässigt under en längre period.
Men vissa saker fick mig också att höja ögonbrynet upp till hårfästet. Som att hon somnar genom att hålla Melinas lilla hand och lägga sin andra hand på magen för att känna att hon andas.
Och hon ägnar flera timmar per dag åt att ge Melina spädbarnsmassage, läsa barnböcker och leka hur mycket som helst.
Alltså, bebben är tre månader. Daisy slocknar om jag leker med henne i tio minuter.
Och så var det detta stycket då:
Alexandras mobil plingar till. Hon lyfter luren, lyssnar ett tag och utbrister sen:Eh, jag skulle inte låta min bebis bara skrika. Hon är tre månader, kan man inte börja med barnuppfostran liiiite senare?
– Ja, jag ammade vid tio, men hon kanske är hungrig. Skit i den där engelska nannyn!
Klick, där lägger hon på.
– Alltså, det var Johan. Både han och jag slukar ju facklitteratur om små barn. Men vi läser olika böcker, han är till exempel helt inne i ”The content baby book”, den där bestsellern. Det här gör att vi kan diskutera teorier i all oändlighet när Melina har somnat. Vi skulle kunna göra en debattserie i tv snart...
– Som nyss, när Melina skrek. Ska man ta upp henne i famnen då eller inte? Det finns ju teorier om det också.
Vad jobbigt det verkar vara att vara en så ängslig morsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar