Knäckehäxan

Idag ringde prästen som ska döpa Daisy på lördag för att boka en tid inför dopet så vi kan gå igenom hela ceremonin.
Både jag och min man drog en lättnadens suck.

1. För att prästen hade mobiltelefon.
2. För att han lät som en trevlig medelålders man.
3. Han verkar vara normallång.

Inget av dessa tre kriterier prickade nämligen den förra prästen in som vi hade när vi gifte oss. Nu när vi ska ha dopet i samma kyrka var vi lite oroliga för att få prästen som hos oss går under smeknamnet Knäckehäxan.

Jag menar, Daisy skulle ju kunna få men för livet.

Inför vårt bröllop ringde denna kvinnliga präst för att boka ett hembesök. Jag gav adressen och sa att hon kunde ringa om hon inte hittade. Det gick inte förklarade prästen eftersom hon inte har en mobiltelefon.

Vi borde ha anat oråd redan där.

Så ringer det på dörren och chocken slår till som en cymbal i skallen.

Först ser vi henne inte.

Hon är nämligen typ 1,40 m lång och kutryggig.

Hon kliver in, tar av sig sina allväderstövlar och tar på sig inneskor över de tjocka hudfärgade, dubbla nylonstrumpbyxorna.

Min första tanke var: Hur länge ska hon stanna egentligen?

Hon inleder samtalet med att hon minns när prinsessan Desirée gifte sig. Där får ni en liten hint av hur gammal hon är.

Sedan börjar hon gå igenom vigselceremonin. När jag säger att vi kommer ha ett par solister som ska sjunga också sätter hon ner foten:

– Inga icke-sakrala sånger under vigselceremonin.

Men, försöker jag. Vi vill ju ha dessa sånger.

– Jag upprepar, inga icke-sakrala sånger under vigselceremonin.

Jag blir nästan gråtfärdig och försöker protestera igen.

– Inga icke-sakrala sånger under vigselceremonin. Då får ni ha dem i början eller i slutet när ceremonin är klar.

Jag tänker inte ge mig utan en fajt, jag vill ju ha vigseln på vårt sätt. Min man ser bestämdheten i mina ögon och får LP-skivor under armarna. Man fattar liksom att man inte ska mucka med Knäckehäxan.

Till slut har jag lyckats kuppa in en sång precis när vi kommit fram till altaret, alltså när ceremonin börjat, och en i slutet innan vi ska gå ut.

Det blev ”För att du finns”, framförd av Sonja Aldén själv, och ”Make you fell my love” av Bob Dylan i slutet fast i Ebba Forsbergs tappning ”För att jag älskar dig”, framförd av Helena Trus.

I mitten fick jag till slut in ”Värmlandsvisan” framförd av Mathias Holmgren med motiveringen att den sången ju nästan är sakral.

Knäckehäxan köpte det.

Men förhandlingen kostade nästan min man skjortan, bokstavligt talat.

Innan Knäckehäxan går ber hon att få låna toaletten. Jag skojar inte när jag säger att hon var där inne i tio minuter.

Hon avslutar alltså hembesöket med att bajsa hos oss.

Sedan tar hon av sig inneskorna, på med allväderstövlarna, skakar hand och går.

Vi står kvar i hallen.

Skakade.

Och plötsligt lite rädda inför bröllopet.

Ser ni den lilla, lilla människan till vänster framför mig?

Där är hon!