Om hon nu kunde skriva.
Det var ju en chansning minst sagt det här med att dra till London med en tremånaders baby.
Många har nog i det tysta kallat oss galna. Loco. Kanske till och med dåliga föräldrar som drar med en spädis på sådana äventyr.
Men det skiter vi i så klart och gör som vi vill.
Så här i efterhand kan jag ju konstatera att vi verkligen testat hennes tålamod och gränser. Hon har flängt med överallt; på bussar, i lyxiga varuhus, på puben, på restaurangbesök (och sovit i vagnen trots hög ljudvolym), champagnebar, luncher på Wagamama och Whole Foods, flygresor, taxi och många, många timmar i vagnen på stan.
Vi har verkligen haft turen att få världens snällaste unge. Annars hade detta inte gått.
Men vi fick en liten inblick i hur det skulle kunna vara på flyget hem. Det var fullsmockat och vi kunde inte gå på först som de andra barnfamiljerna för jag var självklart tvungen att byta ännu en bajsblöja på Daisy just då. När vi sedan stod i kön för att gå ombord lackade hon ur totalt. Började gallskrika och inget hjälpte. I säkert 20 minuter grät hon och vi såg allas blickar och hur mycket de andra passagerarna hatade oss just då.
Vi var smått panikslagna, vi är ju inte vana vid att Daisy skriker. Hon var ju övertrött så klart och utmattad efter alla äventyr. När hon sovit två och en halv timme vaknade hon med ett leende igen när vi gick in för landning. Sen garvade hon hela vägen hem, till och med när vi stod i iskylan och skrapade bilen elva på natten.
Men i dag riktigt märker man på henne hur skönt hon tycker det är att vara hemma.
Bara en månad kvar till nästa flygning…
Borta bra…
… hemma bäst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar