Att vara ett namn

Var som sagt på jobbets sommarfest i går.
Många påpekar gärna högljutt hur ängslig mediebranschen är, att folk bara vill vara ett namn, synas med de rätta personerna och ha den största bylinen.
Men så undrar man om det inte är så att de som säger detta så högljutt också är de allra ängsligaste.
Det jag märkte i går var dock hur mycket som kan hända när man varit out of the mix i nio månader. Folk som blivit ihop, kollegor som plötsligt är höggravida, oväntade personer som har en fling, hur mycket snyggare vissa blivit med åren och hur mycket sämre andra åldras. Och så har det kommit upp nya stjärnor på mediehimlen.

Jag satt och pratade med en av tidningens största namn och vassaste pennor (hatar dock det uttrycket, att vara en ”penna”, dvs begåvats med att skriva bra).
Han hade just gått upp på scenen och tagit emot ett pris å sin sons vägnar, sonen som jobbar på samma tidning kunde nämligen inte vara där just då.
Han var ju stolt som en tupp så klart men garvade också rått när han konstaterade att majoriteten av de som satt i publiken inte hade en susning om vem han var utan undrade mest varför någon dragit dit sin farsa.
Jag garvade bort det där som nonsens och sa att självklart visste en massa kollegor där vem han är.

Så satt jag med några kompisar från min gamla redaktion. Mitt emot sitter en ny reporter. Jag presenterar mig och tar i hand, säger att jag jobbade på samma redaktion en gång i tiden.
– Jaha, vad gör du nu då? frågar reportern.
– Jag är föräldraledig.
Då vände reportern bara bort huvudet. Jag var ju helt ointressant.
Jag garvade faktiskt åt det också. Jag har faktiskt självdistans och fattar att jag inte är någon man bör lägga på minnet.
Ändå, jag kunde ha varit hans chef men nu var jag bara nån ointressant medelålders kvinna som är hemma med en unge.
Orka ödsla samtalsminuter på henne liksom.

Och så är det ju, nya gardet tar över. Nya vikarier super sig dyngraka på företagsfesten, har inte en aning om vilka i det gamla gardet är och skiter lite i vilket.

Men jag tänker fortfarande på den där stackars vikarien som står och pratar med mig och några till och plötsligt pekar på en tjej längre bort och säger:
– Är det inte hon som är ihop med Håkke?
Lite förvånat tittar jag upp:
– Nej, alltså det är jag. Jag är till och med gift och har barn med honom.

Den där vikarien ville just då hoppa i kanalen tror jag. Men jag tänker så här: Hon är förmodligen den enda i årets skörd av vikarier som nu vet vem jag är och kommer i håg mitt namn.