Sorg

Jag har funderat mycket på döden de senaste dagarna. Jag lär inte vara ensam om det.
I morse vaknade jag med en konstig känsla, såg att jag hade ett missat samtal från mamma bara en kvart tidigare. Förstod direkt.
Morfar hade somnat in.
Han var den sista i den äldre generationen som fortfarande levde. Ingen farmor, ingen farfar, ingen mormor.
Och nu ingen morfar.
Sorg är en känsla som bara inte går att hantera. Den går inte att greppa och den går aldrig någonsin att vänja sig vid.
Min morfar var gammal. 88 år. Han hade levt sitt liv och ville somna in. Han fick som han ville och min tröst är att han inte verkade ha ont just då. Och så tänker jag att han kanske är med mormor nu. Någonstans.
Det vore så fint om döden är så. Att man återförenas med dem som redan har lämnat oss. Jag hoppas att det är så. För morfar slutade leva den dagen mormor dog. Innan levde de ett väldigt roligt liv. Och mormor (som var norska) höll ihop släkten med stora middagar. De middagarna och den kontinuerliga kontakten med släkten försvann med henne.
Vi måste föra den traditionen vidare nu. Det känns viktigt.
Jag är glad att morfar fick träffa Daisy och jag har tittat mycket på bilden på dem ihop idag. Och jag är glad att han fick se en film med henne senast i torsdags. Hon badade på filmen och han blev så stolt och log.
Min morfar var riktigt cool och det är så jag tänker minnas honom.
Som han var med mormor.

Så tänker jag på tragedin i Norge och alla anhöriga, alla familjer som mist en som står dem nära så brutalt och alldeles för tidigt i livet. De hade inte levt klart sitt liv, de var inte redo att somna in.
Sorgen.
Så avgrundsdjup. Mörk. Svart.
Den går inte att hantera.