Det här med barn

Jag har funderat mycket på det här med att ha barn den senaste veckan.
Att få barn är ju en gåva, härligt och givande och allt det där jadda jadda.
Ni som vet ni vet och jag ska inte strö en massa lovord och floskler över detta livets under. (Oooops där kom ett).

Men att ha barn är ju också väldigt jobbigt. Speciellt nu, känner jag i alla fall, när Daisy vaknar prick sju varje morgon, är superenergisk och river ner allt i sin väg.
I går skrek hon nonstop mellan Ystad och Halmstad. Jag tror till och med att jag sa ”håll käften” en gång till henne och kände mig som en oerhört otillräcklig mamma.
Hon blir lätt rastlös nu och kräver nya kickar, nya upplevelser, hela tiden. Att sitta still är inte aktuellt.
Det kräver en hel del energi från föräldern.

Vissa dagar kommer jag på mig själv med att längta hela dagen tills hon somnar på kvällen och jag får egentid. Det där utslitna ordet som jag tyckte lät så töntigt tidigare men nu alltför ofta är höjdpunkten på dagen.
När hon väl somnar pustar jag ut på soffan. Läser kanske en tidning, kollar på tv.
Det tar ungefär en timme, sedan har jag dåligt samvete för att jag tänkt så under dagen. Då saknar jag Daisy, går in i sovrummet för att titta till henne femtielva gånger. Vill allra helst ta upp och gosa med henne men det gör jag inte får då vaknar hon.

När jag var på gymet idag och kände mig som jag för två år sedan (plus några kilo) kom jag på mig själv med att tänka på Daisy mest hela tiden. Jag saknade henne.

Nu undrar jag vad jag gjorde med all tid som fanns innan jag fick barn? Och vad tänkte jag på hela tiden?
Den mest skrämmande tanken: Hur mycket tänkte jag egentligen på mig själv och en massa ickeproblem?

Nu sover Daisy middag i alla fall.
Skönt ändå så jag fick tid att tänka lite.