Fångarna på fortet

På Slottsmällan i Halmstad finns det en byggnad som lite är räddningen när det regnar. Och den räddningen har behövts senaste veckan eftersom regnet oftast har öst ner.
Så där var vi i fredags, ett gäng som är 30+ (ok, vissa av dom även 40+ men de räknas väl ändå in i 30+ eller? För plusset kan ju betyda hur mycket mer som helst).
I alla fall så började vi med att köra go-cart vilket jag älskat sedan jag var sex bast och var på Sommarland i Leksand och fick testa det för första gången.
Jag hatar att förlora så när Håkan varvade mig för andra gången blev jag vansinnig och stampade så hårt på gasen att jag trodde foten skulle krampa. Det resulterade i min bästa varvtid på hela heatet och jag slutade tvåa.
Men jag har ju fått höra det där om dubbelvarvning en hel del gånger i helgen.

Sedan drog vi till Arosfortet som är en variant av Fångarna på Fortet med en massa celler som man ska klara.
Det var så jävla svårt att det nästan blev pinsamt för oss. Speciellt när en massa kids springer runt och klarar cell efter cell som den lättaste saken i världen.
Nybörjare klarar i snitt två celler på en timme. Vi klarade tre.
Roligaste synen var nog när vi hängde tre brudar på en pytteliten pyramid, i vad som kändes som en evighet men var tio sekunder, utan att nudda golvet. Vi byggde på varandra på höjden så att säga.
Sjukt kul var det i alla fall och vi var svettiga efteråt vilket ju tydde på grandiosa insatser.
De grandiosa insatserna resulterade dock i ett mer pinsamt konstaterande på en otränad lekamen när jag vaknade dagen efter med träningsvärk.

Jag har varit på riktiga Fort Boyard för sisådär sju år sedan för en inspelning av Fångarna på Fortet. Då var Kristin Kaspersen och Hans Fahlén programledare och jag och den andra reportern (Johan T Lindwall) för den andra kvällstidningen (Expressen) skulle få testa ett par celler.
I den första cellen möts vi av Kristin Kaspersen som säger att vi ska stoppa in huvudet i ett hål i väggen. Där på andra sidan kommer Hans Fahlén att förklara för oss vad vi ska göra.
Vi stoppar in huvudet och kan alltså inte använda armarna eller resten av kroppen. Jag möts av ett hönsnät under hakan och… en massa spindlar.
Jag. Är. Livrädd. För. Spindlar.
I ett töcken hör jag hur Hans Fahlén förklarar att nyckeln hänger i ett snöre under hakan som vi ska hala upp med hjälp av tungan. Jag ska alltså öppna munnenn och lapa medan spindlar, dessa äckeldjur på åtta ben, kravlar omkring mitt ansikte.
Jag förlorade så klart.
När jag väl fick dra ut huvudet ur det där hålet igen vek sig benen under mig och Kristin Kaspersen fick ta emot så jag inte svimmade.
Sedan dess har jag aldrig någonsin klagat på deltagares mediokra insatser när jag sett programmet på tv.
Det är som med Robinson. Man sitter i soffan och tänker att faan vad långsamma de är eller vad korkade som inte fattar vad tävlingen går ut på.
Men vet ni, jag har testat hinderbanan, plankan och andra tävlingar när jag var med på inspelningen i Malaysia och visst, det kanske ser lätt ut men allt, precis allt, blir tusen gånger kämpigare i den värmen och den fuktigheten.
Det är förlamande för kroppen.
Lägg därtill att de deltagarna är utsvultna.

Eller som när jag fick testa att vara med i Postkodmiljonären och fick hjärnsläpp på de mest enkla frågor bara för att jag hade enorma strålkastare i ögonen och Rickard Sjöberg framför mig.

Eller som när jag fick testa…
Närå skojar bara, där tog det nog slut.
Men kontentan är alltså Arosfortet var skitsvårt för oss som var 30+.
Inte alls ett långsökt inlägg eller hur?