En favorit är ”Nämen Benny” och när jag läser fascineras jag av att även barnböckerna hänger med i utvecklingen.
Föga förvånande kanske men det var ju runt 25 år sedan jag läste sagor senast så för mig är det en upptäckt.
I ”Nämen Benny” träffar Benny till exempel en hund som tar upp sin mobiltelefon och ringer hem till sin fru. Han går också förbi ett stugområde där alla grisar sitter inne framför sina datorer och hör därför inte Bennys rop på hjälp.
Mobiltelefoner och datorer fanns inte i mina sagoböcker när jag var liten. Mobiler och datorer fanns väl inte alls? (förutom något enormt schabrak som Macintosh tillverkat)
Jag slås gång på gång av hur Daisy växer upp i en helt ny värld. Hon sitter och tittar på ”Fem myror” på en iPad som att det är den naturligaste saken i världen.
När man säger hallå lyfter hon upp mobilen mot örat.
Men när jag läser en av barnböckerna för henne inser jag att hon inte alls kan fatta vad det är på en av bilderna – en vanlig telefon med nummerplatta anno den gamla skolan.
Fatta att det inte ens går att plugga in sådana telefoner i vissa nya hus och lägenheter där ett litet jack brassar i gång allt nätverk i hela hemmet.
Kobran som jag är så stolt över går inte att använda längre om man inte byter ut hela sladden.
Jag är högst oteknisk ska tilläggas och har inte ens lyckats plugga in vår vanliga telefon trots att vi bott här i över två år. Jag betalar alltså telefonräkningen varje månad för ett abonnemang som ingen kan nå mig på.
Dumt.
I alla fall, jag tänker på den dagen jag ska förklara för Daisy hur telefonerna såg ut förr i tiden, att min första skiva var en LP, att jag lyssnade på kassett på en bergssprängare och gick runt med en gul Sony Walkman.
Shit, vad gammal hon kommer tycka att jag är då.
Telefon?
Telefon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar