På så många sätt har det här varit en perfekt dag. Jag fick sovmorgon (men vaknade ändå klockan sju), jag körde ett pass på gymet på Club Kensington, jag har shoppat en masse, det har varit 29 grader och jag har gått i kjol och linne, jag har promenerat på den där perfekta gatan över kullen i Kensington mot Notting Hill, jag har ätit en magnifik lunch med Tobbe på St Christophers Place och det kändes som att vi var på Rivieran ungefär, jag har druckit massa Starbuckskaffe, jag har upptäckt att Forever 21 öppnat i London, jag har varit på bio och sett "Crazy, stupid, love" och jag har gett en massa turister direktiv för att de uppenbarligen trott att jag är en tvättäkta Londonbo med koll.
På så många sätt har det varit en perfekt dag.
Men den har också varit hemsk.
Daisy blev sjuk hemma, hon har varit på Astrid Lindgrens barnsjukhus, hon har behövt mig, Håkan sa till och med att det märktes att hon saknar mig och detta har ätit upp mig inombords.
Hon mår ok nu, det var magsjuka och hon har fått vätskeersättning och sover sedan länge gott hemma.
Men jag har aldrig känt mig så långt hemifrån, så otillräcklig och det senaste ett och ett halvt dygnet känns som en vecka fastän jag har haft det så otroligt roligt. Kommer det vara så här resten av mitt liv? Denna oron som hela tiden gnager när jag är ifrån min dotter. Det är väl det som kallas att vara mamma antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar