Trötter

Jag åker mycket buss, dels för att det är gratis med barnvagn i Stockholm, dels för att det är så äckliga nerpissade hissar i tunnelbanan.
Det gör att jag hellre tar senvägar till målet just för att kunna åka buss (hej snål!) och på bussar hör och ser man ju en del.
Som i dag så satt det en tjej i 25-30 års åldern på buss 59 och sov bakom sina solglasögon, med en stor lattetermos i handen och hörlurar med musik i öronen. Klockan var halv ett på dagen och jag kom på mig själv med att vilja skrika:
– VAD FAAN HAR DU ATT VARA TRÖTT ÖVER?!?

För sanningen är ju den att innan man (jag) fick barn fattade man (jag) ju egentligen inte vad trötthet är. Den är liksom konstant post bebis, oavsett hur tidigt man lägger sig om kvällarna (Håkan föreslog kvart över nio ikväll för övrigt) eller hur många timmar man får sova i ett sträck på natten. För allt går i ett, hela tiden.
Och jag blir därmed uppenbarligen provocerad av andra som visar trötthet.
Den där tjejen på bussen kanske hade jobbat natt, varit ute på krogen, haft en bortamatch, suttit uppe till tre och tittat på True Blood vad vet jag.
Men hon hade faan ingen rätt att vara trött.