Olyckan

Jag höll mig från att hålla på och ringa min mamma en massa gånger och fråga hur det gick med Daisy medan jag var på konferens.

Men jag ringde ju ett par gånger ändå. Hey, jag är mänsklig.

I torsdags skrämde hon skiten ur mig när vi pratade.

Mamma sa: ”Tyvärr måste jag berätta att det hänt något jättejobbigt.”

Den kylan som ilade genom mig i den sekunden kunde man frysa tropikerna med.

Försökte ändå hålla lugnet och frågade någorlunda sansat vad som hänt.

Mamma sa: ”Jo, vi var ute på promenad…”

Jag (med lite panik i rösten): ”Ja…”

Mamma sa: ”Och när vi kom hem upptäckte jag att hon tappat ena skon.”

Jag (enormt lättad): ”Jamenjaha, det var ju inte så farligt. Sånt händer.”

Mamma sa: ”Jo, men det var ju ett par Converse.”

Jag lämnade det därhän och hade ett hjärta som liksom surfade fram på perfekta vågor av lättnad.

I dag när vi satt i en viktig redovisning på konferensen började min telefon vibrera ilsket. Det stod ”mamma” i displayen och den där oron högg tag i mig igen. Jag skyndade ut och svarade strax innan jag ens lämnat rummet för att inte missa samtalet.

Mamma sa: ”Hej, det är mamma. Jo, jag ville bara ringa och berätta att jag hittat skon. Någon hade lagt upp den på en papperskorg längs gångvägen.”

Nu hoppas jag att det aldrig någonsin kommer hända något allvarligt när mamma är barnvakt. Dels för att jag så klart inte vill att något ska hända Daisy, dels för att min reaktion när hon ringer för att säga att något fruktansvärt har hänt kommer vara ungefär ”jaha, har hon tappat en strumpa eller?”.

Söt hon är min mamma ändå.