Alla sa att det är något överjordiskt med lukten av bebis.
Alla sa att den doften skulle försvinna snabbare än man hann sluta med amningströjor.
Alla sa njut du medan hon bara ligger där utan att kunna göra annat än att jollra.
Alla sa snart kryper hon.
Alla sa när hon kröp att snart går hon.
Alla sa att det första året går alldeles för fort.
Alla hade rätt.
Just idag insåg jag att någongång de senaste veckorna slutade hon vara bebis och blev... ett barn.
Jag kommer inte ens ihåg hennes bebislukt.
Jag kommer inte ens ihåg hur det kändes att amma.
Eller hur hon var när hon bara låg där babygymet.
Däremot kommer jag ihåg första gången hon fick gunga.
Och idag var hon rätt blasé när hon gungade.
Insikten är att klyschor som jag fick höra hundra gånger är klyschor av en anledning: De är sanna.
Gunga? What's the deelio?
Hon går och har kläder jag själv vill ha. Vad hände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar