I går hade vi middag hemma och Daisy fick leka lite med Ida, snart två år. Ida fick gå loss på alla Daisys leksaker som hon inte fattar något av ännu. Men det blev vissa dispyter.
Ida: Ok, Daisy. Posera med mig nu. Detta är ett så kallat Kodak-moment i soffan. Men titta inte in i din mammas kamera. Spela svår.
Daisy: Absolut. Schysst att vi matchar varandra också. Jag tar min fotopose där jag knäpper händerna över magen.
Ida: Men du, jag hittade något intressant här borta. Gotta go!
Daisy: Alright, men du jag försöker hålla balansen här då med armarna istället.
Ida: Shit, en leksaks-tv. Jackpot!
Daisy: Äsch, balansen är inte på min sida. Jag är en stupad bebis. Du, det är min tv!
'Daisy: Ok, jag fick hjälp upp. Kan du visa hur min leksak funkar nu?
Ida: Ja visst, du vrider på den här.
Daisy: Det är ju helt otroligt. Nu låter den också. Du är ett geni.
Ida: Jag vet, jag är rätt smart. Man kan vrida på den övre ratten här också.
Ida: Testa du nu.
Daisy: Eh, det var ju det här med motoriken...
Ida: Äh, du är ju helt oduglig. Stick!
Daisy: Men snälla, kan jag inte få leka ändå? Jag är för liten för att fixa det där själv än. Du kan väl spela åt mig?
Ida: Ok, jag spelar på tv:n om du sitter snällt bredvid. Och fortsätt vägra titta in i mammas kamera.
Daisy: Deal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar