Och jag har all ork i världen att mata änder, låta Daisy gå själv trots att det tar en timme att gå tio meter och det ändå blir åt fel håll, sitta och sjunga, läsa böcker, laga mat, diska, bada, lägga.
I dag träffade jag en kollega på Nacka Forum när Daisy hade playdate med Wile (sin blivande man). Kollegan och hans tjej väntar barn och han var lite förundrad över hur alla föräldrar där i lekhörnan var så sociala.
– Är det så att alla föräldrar börjar prata med varandra? frågade han.
Och så är det ju. Osvenskt men sant.
Barnen dänger till varandra i huvudet, ger varandra en kram eller härmar den andras stil och föräldrarna börjar skratta och det blir liksom konstigt om man inte säger något.
Vissa berättar ju sitt livs historia på fem röda, andra börjar någon slags jämförar-tävling bebbarna emellan.
Jag har insett att jag är rätt värdelös på det där.
Jag svarar på en massa frågor men kommer på att jag glömmer ställa några tillbaka (vilket kan tyckas underligt eftersom jag är journalist).
Den absolut vanligaste reaktionen jag får om Daisy är:
– Oj, vad duktig hon är på att gå.
Då svarar jag, ALLTID:
– Ja, hon var tidig och började gå redan när hon var tio månader. Och det är ju på gott och ont.
Och så ett krystat garv på det.
Måste jobba på det där känner jag.
Utöka repertoaren lite så att säga.
Mamma, snacka nu med den andra morsan där borta i lekhörnan. Och ställ intelligenta frågor så jag slipper skämmas för dig. Ok?
Asså, kära päron. Fattar inte ni att vi är rätt trötta nu efter att ha röjt i lekhörnan med varandra OCH andra barn och dessutom fått smila upp oss för andra föräldrar eftersom ni inte gör ert jobb. Trött man blir, eller hur Wile?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar