One Day

I går var jag på bio för andra gången sedan Daisy föddes.
Sorgligt men sant.
Men hey, hellre två gånger än ingen gång.
Extra plus i kanten också att det var med två av superbrudarna från min mammagrupp. Yes, vi kan umgås även utan våra appendix.
Skönt.

Vi såg ”En dag”. En av mina favoritböcker av David Nicholls och ja, den måste läsas på engelska. Även om bästa Markus Larsson är citerad på den svenska pocketupplagan.
Lika givet som att man i Bullen säger ”som vanligt är det inte personen i filmen som har skrivit brevet" så var inte filmen bättre än boken.

Men det var ändå bra. Tre plus säger jag nu och mina kompisar skrattar högt eftersom jag är världens sämsta filmkritiker för att jag ger de flesta filmerna tre plus.

Grejen är ju att har man läst boken så vet man vad som händer. Att det kommer något oväntat som vänder allt upp och ner.

Och jag satt liksom på nålar och väntade på att det där momentet skulle komma och se hur publiken reagerade. Och det bölade och snörvlades högljutt kan jag säga.

Jag fick torka tårarna också.

Det är grejen med ”En dag”. Alla som läst den vet.

När jag ser någon läsa boken på tunnelbanan och ser att de inte kommit så långt får jag nästan hindra mig från att inte säga åt personen ifråga att fortsätta läsa boken hemma eftersom reaktionen är svår att förutspå.

Och en oförutsägbar reaktion är kanske inte något man vill utsätta sig för på t-banan.

Anywho, ni som inte läst eller sett ”En dag”… har jag byggt upp förväntningarna lite nu?

Bra. 

Läs! Se!