Jag kör mycket bil. Och i bilen lyssnar jag mycket på radio. På radio spelas två låtar väldigt mycket - "Survivor" med Helena Paparizou och "Undo" med Sanna Nielsen.
Undo my sad
Undo what hurts so bad
Undo my pain
Gonna get out, through the rain
--
Just call me a survivor
Have to be a fighter
Gotta let you go, let you go
Just call me a survivor
Det må låta patetiskt men dessa låtar har blivit mina utloppslåtar. När dessa låtar spelas skruvar jag upp volymen, skriker med i texten och gråter. Det är skönt. Jag behöver det. Och allt som hjälper mig att hantera sorg och trauma är bra tänker jag.
Men detta har smittat av sig. Jag har sjungit dessa låtar så mycket att Daisy nu kan dem. Hennes favoritlåt är "Survivor". Med sin egen variant av engelska sjunger hon för hög hals och tittar på framförandet på repeat på YouTube.
En ny grej hon dessutom börjar med är att kalla sig själv Super-Daisy. "Här kommer Super-Daisy!" ropar hon och springer runt. Det fina är att hon även kallar mig Super-Mamma. Det ger mig styrka. För när allt rasar runt mig och jag ändå står upp tänker jag att det måste finnas superkrafter där någonstans inom mig. Jag är Super-Mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar