I dag är det exakt ett år sedan Daisy blev påkörd av en cyklist och bröt benet. I dag är det exakt ett år sedan jag satt vid hennes sida på Astrid Lindgrens barnsjukhus och sjöng "Lille katt" mellan tårarna för att hon inte skulle vara rädd. Men rädslan syntes lång väg i hennes ögon. Läs om det här.
Höäromveckan fick jag veta av en granne att hennes väninna blivit vittne till cykelolyckan i Tantolunden. Att hon sedan berättat om den på midsommar för allihop om "det fruktansvärda hon sett när en liten, liten flicka blev påkörd" och att hon länge "fasats över hur vårdslöst många cyklister far fram i Stockholm." Snart är det också ett år sedan jag upplevde näthat för första gången.
Men jag hoppas innerligt att detta fört något gott med sig. Att någon kanske tänker sig lite mer för i trafiken. Daisy är fortfarande lite rädd för cyklar som kommer i hög fart. Hon pratar fortfarande om när hon bröt benet, fick sprutor och låg på sjukhus. Hon lägger sig raklång med benet upp i vädret för att demonstrera hur hon låg i en månad.
Men i övrigt springer hon runt som om ingenting har hänt. Den här sommaren får hon hoppa studsmatta och hon njuter av det varenda selund. Den här sommaren får hon spela fotboll men hon jobbar fortfarande på träffsäkerheten. Snart ska vi på kontroll igen på sjukhuset för att se om hon är helt återställd. Jag är inte så orolig.
Hon är stark.
Hon har klarat detta.
Men jag gråter fortfarande bara jag tänker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar