Usch, det känns som att allas åsikter om mitt havande med tvillingar, deras skräckhistorier, dragningar som att man inte kan bo norr om stan och alla förändringar i vardande gjort att jag suger åt mig som en svamp av negativitet. Försöker som sagt vara positiv men det går sådär.
I går besökte vi Daisys nya förskola. Medan Håkan kom ut därifrån glad såg jag bara en massa nackdelar. Som till exempel att personalen där aldrig kommer kunna mäta sig med dem som tar hand om Daisy nu. Börjar gråta bara jag tänker på att hon ska byta.
Att det dessutom sker en bunt förändringar nu på kort tid gör att det blivit syntax error i min hjärna. Jag blir lätt stressad av livsagörande beslut och det har fattats många sådana på sistone. Jag har liksom inte hunnit gå igenom alla processer i mitt huvud. Allt känns fortfarande surrealistiskt och först när det känns realistiskt kan jag vänja mig vid tanken.
Jag ska bli en trebarnsmorsa i förorten.
Jag kommer bli så stor av den här graviditeten att jag förmodligen inte kan jobba från mitten av augusti.
Jag ska föda två. Ska jag göra det naturligt eller med kejsarsnitt?
Kommer jag att trivas i hus.
Hur mycket kommer jag sakna vår lägenhet och närheten till stan.
Hur kommer alla förändringar påverka vårt äktenskap.
Hur ska vi hinna flytta? Kalendern är redan fullspäckad för oss båda i maj/juni.
Förändringar är verkligen inte min bästa gren.
Det är mycket nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar