I dag var en sådan dag. Vet inte om det berodde på pissvädret eller att Håkan jobbar sin femte natt och jag med andra ord är dödstrött eftersom jag inte fått så mycket avlastning på väldigt länge.
Tycker att min vardag är tragiskt inrutad med mata bebis, leka med bebis, byta blöja, plocka ur en diskmaskin, mata bebis, ladda en tvättmaskin, byta en blöja, få bebis att sova, fylla en diskmaskin, sortera tvätt, mata bebis, gå en promenad för att få bebis att sova, plocka upp leksaker från golvet, byta blöja, natta bebis, sitta själv hemma framför tv:n osv.
Jag känner mig då oftast väldigt ensam även om jag har en bebis vid min sida mest hela tiin. Och jag överanalyserar saker och målar faan på väggen. Tänker att jag och Håkan inte har något att prata om längre, vi pratar bara jobb (han) eller bebis (jag) och har blivit ett sånt där tråkigt par.
Så är det förstås inte för vi har egentligen massor att prata om jämt.
Men inte just idag.
Håkan känner igen de här dagarna när de kommer och försöker peppa mig men inget hjälper.
I stället tryter tålamodet och jag känner för att checka ut som förälder. Pallar inte att vara mamma mer.
Behöver input. Nytt blod. Ny energi.
Så kom det.
Fina L kom över, hon lekte med Daisy och jag fick prata. Fick höra om annat, andras liv. Nu mår jag genast bra igen. Och imorgon är Håkan ledig och jag ska kanske gå ut och dricka öl och nu är José Mourinho på tv.
Tjalallalalalala.
Tur att den försvinner lika snabbt som den kommer min babyblues.
Och så hjälper det så klart att hon är så go och glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar