Antar att det är instinkten som kickat in

Jag har aldrig haft en stark längtan efter att få barn.
I de yngre tjugo gjorde jag snarare en grej av att säga att jag aldrig skulle skaffa barn för att jag skulle bli en så dålig mamma med motiveringen att jag var för egocentrisk och karriärsinriktad.
Men framförallt för att jag inte är speciellt barnkär.
Just därför var jag nog lite rädd inför den uppgiften också och tänkte att jag skulle aldrig förstå vad barnet vill ha eller hur man sköter om ett barn eftersom jag är så… ointresserad.
Så hände en rad saker som ställde det där lite på ända.

För det första fick min syster barn och för första gången i mitt liv kände jag en oerhörd kärlek och samhörighet med ett barn. Det var en rätt häftig känsla.

Så träffade jag Håkan som är otroligt barnkär. Första sommaren jag följde med honom till Halmstad var vi på en fest där några av hans vänner tagit med sin lilla bebis. Håkan struntade i alla andra gäster och gick runt med den där bebisen och fick ungen att sluta gråta och somna i hans famn. Då kom en skum känsla krypande som på en sekund blev alldeles självklar – om jag någon gång ska få barn så är det med Håkan. Jag vill se honom gå runt så där trygg och lycklig med vårt barn.

Jag pratade mycket med min kompis K (som hade den där festen och är min vän sedan dess) om det här med barn. Hon förstod mig för hon hade länge känt likadant. Hon sa en mening som etsat sig fast:
– Jag gillar inte heller andras barn. Bara mina egna.
Så är det ju. Man behöver inte vara barnkär för att skaffa barn.

Och för knappt två år sedan slog den där längtan ner som en slägga i huvudet på mig. Jag ville verkligen ha barn med min man. Och så blev jag gravid och den lyckan jag kände när det visades ett rött kors på stickan var jag inte riktigt beredd på. Jag hade nog velat bilda familj mer än jag vågat erkänna för mig själv.
I samma sekund som beskedet levererades så tydligt blev jag dock lite skräckslagen. Hur skulle jag kunna ta hand om det barn som inte vet ett jota, är rätt ointresserad och framförallt inte barnkär? Jag har ju inte instinkten som är så viktig inbyggd i mig.
Jag hade fel. Den kommer ju med den växande magen insåg jag.
Men varje dag kan jag fortfarande känna att jag inte är en lämplig förälder. När Daisy inte kan somna i vagnen, inte äter ordentligt eller hon ramlar när hon kryper och slår i huvudet värker det i mitt hjärta och jag får lite panik.

Eller så kan det bli som nu på morgonen. Daisy ville inte ha gröten och hon slog bort flaskan med morotsjuice och gjorde sitt missnöjesljud så jag tänkte att hon kanske bara ville ha lite vatten i stället. Gav henne vatten och hon blev mycket nöjd, började äta gröten och slutade med sitt missnöjesljud.
En liten grej – egentligen ingenting.
Kommer ändå på mig själv med att rodna av stolthet.
Den kicken av att känna att jag vet vad mitt barn vill ha och jag kan tolka hennes signaler – den kicken är bättre än alla superkrafter i världen.
Jag kan vara en mamma och jag är faktiskt ganska bra på det också.