So long, farewell, auf wiedersehen, adieu 2013

Det är med en stor suck jag kommer att skåla adjö till 2013 om 23 timmar.
Vilket jävla år detta har varit. Så fullt av motgångar och med så stora krav på förändringar.
Det började med ett chockerande ultraljud som visade att två små hjärtan bultade i min livmoder. Tvillingar.
Efter det beskedet gick jag in i någon slags graviditetsdepression. Som jag grät. Jag skäms över det idag. Att jag fasades så för dessa två som nu är så självklara.
Men tvillingarna krävde drastiska förändringar i vårt liv och plötsligt hade vi köpt ett hus.
Då blev Daisy påkörd av en cyklist, bröt benet och fick ligga still i en månad. Flytten sköts upp.
Daisy lärde sig gå igen, vi lämnade stan för förorten och magen växte.
Jag jobbade hårt. För hårt.
Svimmade på tunnelbanan, blev sjukskriven och fick en problematisk sista tid av graviditeten.
Då kom beskedet att mamma hade cancer.
Tvillingarna föddes på ett sjukhus. På ett annat sjukhus låg mamma och fick cellgiftsbehandlingar.
Vi fick komma hem. Mamma fick komma hem.
Vi fick några fina stunder ihop.
Och så plötsligt fanns hon inte mer.
2013 gav mig två nya liv men tog ett så viktigt liv ifrån mig.
Jag kommer aldrig att glömma det här året. Det gav mig så mycket fint men också så mycket mörker.
Jag är redo att säga adjö till 2013.
Förra nyårsafton önskade jag att det skulle hända lite mer under det kommande året.
Den här nyårsaftonen önskar jag att det inte kommer hända någonting under 2014.