I dessa dagar händer så mycket som jag hoppats slippa uppleva på många många år. Som att planera min mammas begravning och bestämma vilken kista hon ska ligga i. Surrealistiskt och så olidligt jobbigt att det knappt är hanterbart.
Jag fick höra om en kvinna vars mamma dött när hon, liksom jag, hade nyfödda hemma och inte riktigt tid eller ro att sörja. Hennes sorg kom som en våg över henne tre år senare. Jag befarar att det kan bli så för mig. För hur ska jag hinna landa i och smälta att min mamma är borta? Hon kommer aldrig mer komma in genom dörren hemma och ropa "Hej gumman". Daisy kommer aldrig mer att nattas av sin älskade mormor som sjöng så fina sånger. Hur greppar man det? Hur förklarar man det för en treåring?
Idag kom det svart på vitt att mamma inte finns mer. Dödsannonsen i DN. Kusligt nog var det en dödsannons bredvid mammas för en kvinna med exakt samma namn som mormor (som gick bort i cancer för några år sedan). Symbolen i kvinnans dödsannons var en liljekonvalj. Mammas favoritblomma.
Åh. Jag förstår att det är svårt, även om jag inte kan föreställa mig hur svårt. Var noga med att lyssna på din kropp och dess signaler. Våga sitta och bara vara. Våga lyssna efter sorgen och låt den ta plats. Ja barnen behöver dig, men de får inte dig om du inte ger dig själv möjlighet att känna på riktigt. Kram
SvaraRaderaTack Carro för kloka ord! Kram
Radera