Tack alla!

Tack för alla fantastiska mejl, samtal, sms och hälsningar på Facebook, instagram och här på bloggen. Jag är rörd till tårar över all omtanke som kommer från alla håll. Jag visste att jag har fantastiska vänner men att ni är så många värmer mitt hjärta något oerhört.
Lille Wile till exempel skickade en videohälsning som var något av det sötaste jag sett. Han sa bland annat: "Har du brutit benet Daisy! Tycker om dig!"





Här på sjukhuset har vi precis kommit tillbaka från röntgen. Väntar på besked om den här metoden fingrar och frakturen läker.
Det har varit en helvtesnatt. Vi har sovit bara 2,5 timmar Daisy och jag (Håkan får inte vara här på nätterna). Hon har varit frustrerad över att behöva ligga still, haft väldigt ont och det är som om allt kommit ikapp henne. Mest grät hon helt otröstlig och nät jag frågade varför sa Daisy att hon bara är så himla ledsen.
Den känns. Stackars liten. Hur förklarar man för en tvåochetthalvtåring varför hon måste ligga så här? Och att det är en månad kvar?