Nu är jag inte stark

Läget just nu: Ligger på en brits på Astrid Lindgrens Barnsjukhus bredvid den här tappra tjejen.


Vi tar det från början... med risk för pauser då jag måste gråta lite till. Men det märks nog inte i text. Är heller inte säker på hur många tårar som finns kvar...

Jag har som sagt varit på jobb i Örebro några dagar. Idag stressade jag på allt som skulle göras för att hinna hem i bästa fall till slutet av Daisys sommarpicknick med förskolan. Håkan avbröt ett superviktigt möte så att åtminstone en av oss skulle vara där. När jag sitter i bilen hem får jag samtalet.
Daisy har blivit påkörd.
Av en cyklist som kom i full karriär trots en hel grupp med barn inom synhåll. Håkan ringde ambulans som kom på nolltid och körde med sirener till sjukhuset. Jag kom dit en stund senare och blev lite chockad av vad jag fick se.
Daisy låg så liten och ynklig på en stor brits med en massa sjukhuspersonal runt sig och en orolig Håkan. Jag kom inrusande, Daisy såg mig, började gråta och ropa: Mamma!
Då var jag inte stark. Sedan dess har tårarna runnit (och nu rinner de igen). Efter röntgen, då jag inte fick vara med pga gravid, visade det sig att benet är brutet. Rättare sagt lårbenet.
Länge talades det om narkos och operation med en järnspik i benet.
Eftersom hon är så liten fortfarande fanns det en annan metod. Nu ligger hon med benet tejpat och i bandage i en stålställning där en tyngd i andra änden av snöret långsamt drar ut frakturen och får den att läka. På denna brits, i denna stålställning ska hon ligga i fyra veckor.
F y r a veckor.
Jag tänker väldigt mörka tankar om den där kärringen på cykel just nu.
Allt är inställt en månad framåt. Jag och Håkan måste vara hemma, Daisy kommer aldrig komma tillbaka till sin nuvarande förskola, Håkans resa imorgon är avbokad, flytten är uppskjuten, midsommar inställd och Daisy har ont. Stackarn har så himla ont och har en massa morfin i sig just nu.
Innan hon somnade sa hon: "Jag har ont mamma men är mest rädd".
Då brast mitt hjärta.
Men hon är tapper och kämpar som en liten superhjälte.
Det måste jag också göra.
Men det har blivit lite väl mycket nu.