Kaninen

Så här ser den ut kaninen. Älskade lilla kanin. Jag hittade den längst in i garderoben när jag letade efter vårskor. Daisy blev väldigt glad när hon kom hem från förskolan. När jag förklarade var den låg sa hon:
- Jag la kaninen där mamma men jag hade glömt bort det.
No shit.

Roadtrip? Nääääääj.

Man ska liksom inte utmana ödet. Just nu känner jag mig inte speciellt smart.
Efter en helvetesnatt ägnade jag dagen åt den syssla jag kanske avskyr mest av allt - att packa. Och nu sitter vi i bilen på väg till svärisarna i Halmstad. Jag har varit nära att skrika till Håkan "Vänd! Vi åker hem igen!" rätt många gånger. Nu sover äntligen tvillingarna och Daisy pysslar med paddan. Vi får se hur länge lugnet håller i sig.
Jag gissar en kvart.
Efter drygt fyra timmar på vägarna hade vi nämligen kommit blott 17 mil. Det berodde bland annat på de här:
• Långa bilköer ut från Stockholm. Det stod still.
• När köerna började röra på sig blev Daisy akut kissnödig. Vi måste svänga av och hitta en mack.
• Detta innebar att bilbarnstolar måste monteras bort och säten fällas för att Daisy ska komma ut. Med andra ord - bökigt.
• Siri skrek i cirka 45 minuter. Otröstlig.
• När hon väl somnat av utmattning körde Lily igång samma skrikfest.
• Vi stannade på en rastplats och luftade tvillingarna samt bytte blöjor. Sedan åker vi vidare.
• Daisy blev akut bajsnödig. Vi fick svänga av och hitta en mack samt böka med barnstolar.
• Vi behövde tanka.
• När vi tankat och var på motorvägen igen blinkade lampan om att oljan måste fyllas på. Vi måste hitta en mack.
• Daisy fick ont i magen pga hunger så vi stannade på McDonalds.
• Tvillingarna blev extremt missnöjda över att sätta sig i bilen igen och skrek i kör. Länge.
• Samtidigt skrek Daisy "bajskorv" och ville att jag skulle köra igång Bamse/ge henne vatten/förklara senaste appen/leka kurragömma.
• Daisy har frågat ungefär 60 gånger "Är vi framme hos farmor och farfar nu?"

Nämen roadtrip. Bra idé.

Minns ni påskarna när man bokade en weekend för att möta våren i Paris på tu man hand?

Miss Voon

På kvällen i går före nattens kaos var jag på middag med Mia och Helena, mina kära vänner som jag känt nu i runt tretton åt. Helena och jag lärde känna varandra när vi båda bodde i Boston och Mia är gammal gymnasiekompis med Helena.

Ingen av oss hade varit på asiatiska restaurangen Miss Voon innan men var väldigt sugna på att testa. Jag kan välja att svära här eller rabbla någon slags hyllningssång men säger så här: Det var väldigt, väldigt gott. Och väldigt, väldigt dyrt. (hej föräldrapenning! Men eftersom jag inte alltför ofta kommer ut tänker jag att man måste få unna sig)

Bilderna gör inte smakerna rättvisa men vi åt dumplings, hummertacos, buns med fläsksida, pad thai på skaldjur, ceviche på pilgrimsmussla mm. Vi åt säkert tio olika rätter. Jag kommer drömma om de här rätterna (när jag väl får sova nästa gång, runt 2016).

Bläckfisk tempura, pilgrimsmussla ceviche, pad thai med skaldjur.

Yakiniku, buns med fläsksida.

Hummertacos, vietnamesiska rolls med räkor, kycklingdumplings.

Efterrätt: Rockyroad-glass med chokladpudding, nötter och körsbärsmums.

Fina donnor.

 

Alla tider är ungefärliga pga kaos och ja tvillingarna är dunderförkylda

Jag ska inte gå in på detaljer men imorse sa Håkan att om några år kommer vi att skratta åt den här natten.
Jag ska inte gå in på några detaljer men det kan vara så att Siri runt 01:42 kaskadkräktes över hela dubbelsängen efter en hostattack.
Jag ska inte gå in på detaljer men det kan vara så att Håkan då försökte lyfta tillbaka Daisy till sin säng för att vi skulle kunna byta lakan.
Jag ska inte gå in på detaljer men det kan vara så att hon gallskrek och väckte Lily. Det kan också vara så att hon skrek "Välling!" ungefär 700 gånger.
Jag ska inte gå in på detaljer men mitt linne och Siris pyjamas åkte ganska raskt i tvätten. Det kan också vara så att jag duschade runt 01:59.
Jag ska inte gå in på detaljer kring decibel men det kan vara så att jag gav upp runt 02:18 och lät en gallskrikande Daisy lägga sig i en nybäddad dubbelsäng igen. Jag minns inte riktigt men det kan vara så att runt den här tiden förflyttade sig Håkan och Siri till nedervåningen efter att nässug och nässpray använts flitigt i badrummet.
Jag ska inte gå in på detaljer men vid den här tiden har det läckt så att säga från mjölkcentralen på golvet i sovrummet och jag måste byta om för att amma Lily som vaknat igen och även vill ha en ny blöja.
Det kan vara så att hon blev pigg då och var vaken en timme. Jag minns inte riktigt.
Det kan vara så att jag somnade igen runt 03:14.
Jag ska inte gå in på detaljer men det kan vara så att jag vaknade med ett ryck vid 04:48 av att Daisy skriker "Jag har kissat på mig!".
Jag ska inte gå in på detaljer men jag fick byta om igen. Och byta lakan. Det kan vara så att Lily vaknade då av allt tumult och att det tog ett tag och en del amning för att få henne att somna igen.
Jag minns inte riktigt men det kan vara så att Daisy vaknade 06:53 igen och sa "Får jag gå ner till pappa och Siri?". Det kan vara så att de då varit vakna sedan 05:38.
Men jag ska inte gå in på alla detaljer för jag minns inte riktigt.

*kokar nappar och låter tvättmaskinen gå på högvarv*

Jakten på napparna

Det hade varit en smått traumatisk vila för Daisy på föris fick jag veta idag när jag hämtade henne.
Hon hade ingen kanin.
Gah!
Och...
Inga nappar!
Gah!
Jag började lite ifrågasätta detta och förklarade att Daisy minsann har flera namnnappar i sin låda och så vidare. Då kom en annan fröken och sa att de letar överallt men inte hittat några nappar.
Däremot skickade de ju med alla Daisys nappar med hem i en påse för några veckor sedan när magsjukan härjade på förskolan.
- Jaha, vad konstigt. Den påsen har inte jag sett. Den ligger säkert i någon av Håkans fickor.
Skämtade jag lite förläget.

Kom hem.
Berättade vad som hänt.
Håkan: - Ja, jag har ingen aning om var napparna är.
Jag: - Har du inte sett någon påse med nappar heller?
Håkan: - Jo, men den har inte jag någon aning om var den här, säger han.
Jag: - Inte jag heller.
Håkan: - Eller vänta. Den ligger nog i handskfacket i bilen.

Ridå.

Jakten på den försvunna kaninen

Kommer ni ihåg den där filmen "Rädda Noppe - död eller levande"? Den handlar om en pojke som blir av med sitt gosedjur Noppe och jakten på denne.
Igår utspelade sig en liknande scen ur den filmen i vårt hem.
Daisy hade en playdate med en kompis och de vände upp och ner på det mesta i det här hemmet. På kvällen, när Daisy skulle gå och lägga sig, var kaninen borta.
Ni som följt oss länge här på bloggen vet hur viktig den här kaninen är för henne.
Jag och Håkan ägnade större delen av kvällen åt att leta förgäves.
Daisy somnade till slut ändå men med viss misströstan i rösten mumlade hon "Var är min kanin?".
Det var också det första hon frågade när hon slog upp sina blå imorse.
Kaninen måste ju finnas någonstans i huset. Antar jag. Hoppas jag. Men jag ser också framför mig att vi kommer hitta den på något otänkbart ställe först när vi flyttar härifrån. När Daisy är tonåring typ.
Jag blir själv gråtfärdig bara jag tänker på det.
Om Saida levde nu skulle jag ringa henne och fråga var vi ska leta.

Biopremiär!

Daisy börjar bli bortskämd med detta nu. I dag var vi återigen på biopremiär, denna gång för "Sofia den första - Det flytande palatset". Filmen som var föredömligt kort/lång (45 minuter) har premiär på Disney Jr på långfredagen.
Daisy gav den två tummar upp även om hon tyckte den var lite läskig stundtals. Men på slutet sa hon "Åh, vad vacker filmen var. Det här var jättekul mamma!". Jag tolkar det som ett bra betyg från den treårige recensenten.

Alla barn fick klä sig i prinsesskläder. Kön utanför biografen såg väldigt rolig ut med alla små tiaror.

Min kompis Mia på One37event som anordnade premiären.

Jag och Daisy minus en röd matta.

Vi hade biosällis också av Linda och söta Alva.

"Åh, vad fin den var."

Tvillingspecial

Heja min kompis Mirja som gjort ett jobb över två uppslag i veckans Aftonbladet Klick! om kändisar som fått tvillingar. Läsning helt i min smak.

Hurra! Hurra!

Hurra, hurra förresten för min härliga, smarta, fina systerson Noel som fyller åtta år idag.

Daisy ringde honom och sjöng hela "Ja må han leva" inklusive hurrarop och frågade om de ätit tårta.
Alltså att ibland svindlar tankarna. Det är svårt att ta in att Daisy nu är så stor att hon kan ringa och föra ett samtal med sin kusin. Samtidigt glömmer jag nästan bort ibland att hon hon är så liten med blott tre små år på nacken.
Och den här killen, han var ju nyss bebis.

Välling. Är det räddningen?

En vecka före deras sexmånadersdag fuskar vi lite och ger dem välling från sex månader. Allt för att få de små rackarna att sova längre om natten. Nu håller vi tummarna!

De åt för övrigt en barnmatsburk med pasta och broccoli till middag. Med god aptit. Så himla stor skillnad från Daisy som bebis.

Sömnbrist 2.0

Tänk att de här två små rackarna kan se så glada ut trots att de orsakar så lite sömn på nätterna. Mina påsar under ögonen är så stora att jag skulle kunna veckohandla på Ica med dem.

Jag gick tillbaka på bloggen och kollade hur Daisy var vid den här tiden för tre år sedan. Så himla bra grej att jag kan kolla det. Kunde konstatera att sömnbristen var oerhört närvarande även då. Men nu är det som bekant två bebisar som inte alls är synkade för tillfället så antalet sovtimmar blir ungefär lika med noll.

Bipopulär

Igår var jag på Hasse Bronténs föreställning Bipopulär.
Springer den där tjejen på stand up hela tiden kanske ni tänker nu?
Nej då, det råkade bara bli två gånger på en vecka. Och den här gången blev jag bjuden.


Kvällen till ära fick jag heta Suzanne.


Jag och Pia var och åt innan på Cloud Nine. Vi delar samma trauma, sorgen efter våra mammor. Så vi grät en del. Servitrisen tittade lite konstigt på oss. Men väl på teatern försökte vi skärpa till oss med lite pepp.


Hasses förställning Bipopulär handlar om hans uppväxt med en bipolär pappa men också mycket om hur vi lever idag. Otroligt träffsäkert, roligt och emellanåt sorgligt. Jag skrattade mycket och högt. Ettor betyg. Och precis vad jag behövde.


Just nu när jag känner mig som svagast var en kväll med skratt och tårar med fina Pia lite som Prozac.

De fem S:en

Familjerådgivaren som besökte mammagruppen förra veckan sa som sagt en rad smarta saker om relationer i allmänhet och relationen efter barn i synnerhet.
Jag fick med mig de fem S:en som jag funderat mycket på. Och där är det inte fem S som i Susanne, Smart, Snygg, Sexig och Singel.
Hahahaha.
Ursäkta skämtet.
Nej, de fem S:en kan man se som en grundstomme i ett förhållande. Prickar man in dessa fem i sin parrelation har man ett bra förhållande eller åtminstone förutsättningarna för det.

Sex
Skratt
Samvaro
Samtal
Samsyn

Jag gjorde swisch-tecknet för mig själv när jag insåg att jag och Håkan prickar in alla fem i varierande grad. Ingen fara på taket än osv.

Tavla bortskänkes

Jag har nu beställt en namntavla från BabyWall till Daisy. Denna är bara en av alla gåvor som fanns i den fantastiska goodiebagen jag fick efter Mammalyx-eventet.
Men jag fick ju också en färdigtryckt affisch som är så fin att jag inte vill slänga den. Därför... Har jag någon bloggläsare som har en dotter som heter Emilia?
Denna affisch är din i så fall om du vill ha den. Skriv till mig i kommentarsfältet.

Längtar tillbaka

Sådana här dagar när vardagen och jag går i fyra nyanser av grått längtar jag tillbaka till Teneriffa.
Sådana här dagar när jag desperat ringer min moster för hjälp med tvillingarna så att jag får sova en stund eftersom de är i en fas och inte sover på nätterna.
Sådana här dagar då Daisy vägrar overallen på morgonen och är helt lerig när man hämtar henne då längtar jag tillbaka.

Lycklig, glad, sommarklädd och prinsessmålad.

Att resa med tvillingar

Nu har vi snart varit hemma i en vecka och jag tänkte utvärdera hur det var att resa med tvillingar och en treåring. Så här: Vi hade nog inte klarat det utan svärmor. Eller rättare sagt; vi fick ut mer av semestern tack vare svärmor. Utan henne hade vi nog inte sett så mycket av varandra jag och Håkan.
Vi kan också, så här i efterhand, konstatera att det var lite jobbigare än vi trodde att resa med tvillingar. Vi är ju vana vid att bara ha Daisy som var en fröjd att resa med som bebis. På planet hade vi beställt extra benutrymme (mot en större kostnad) vilket räddade flygresan. Jag hade inte orkat en längre flygresa, sex timmar var nog. Daisy skötte sig bra förutom några trotsiga stunder. Och när hon somnade la vi henne på golvet under babysängen.

På planet fanns det också bara en sådan här babysäng. Planen är helt enkelt inte utrustade för tvillingar. Så Lily och Siri fick turas om att ligga där. De var inte heller helt tillfreds med att flyga så de knorrade en del och sov i omgångar vilket gjorde att en vuxen hela tiden fick sitta och underhålla en bebis, den andra ta hand om Daisy och den tredje kolla så att den andra tvillingen sov. Men det fanns stunder när alla sov (inklusive min arm som Lily låg på) och då kunde vi alla vuxna läsa varsin bok.

Att "resa lätt" rimmar inte väl med att resa med tre barn. Detta är enbart vårt handbagage. Jag och Håkan hade ju dessutom varsin bebis i en BabyBjörn på magen. Inför resan hade jag köpt en smidigare dubbelvagn, Baby City Mini Jogger. Den var supersmidig att fälla ihop med bara ett grepp och blev relativt liten ihopfälld för att vara en dubbelvagn. Men på flygbolagets inrådan bokade jag ett AirShell att förvara vagnen i under resan för att den inte skulle gå sönder i bagagehanteringen. Dra mig långsamt i grus vilken urusel affärsidé det är. Jag trodde det var ett skämt när jag hämtade ut denna AirShell-väska på flygplatsen. När vi la ut den på golvet var den lika stor som Daisys lekstuga typ. Dubbelvagnen kunde ha raveparty och bjuda in alla sina kompisar i den. Så stor var väskan. Och värst av allt. Vi var ju tvungna att släpa på den när vi använde vagnen under transfer och på flygplatsen. Det var ju som att släpa på en mindre flyghangar. 

Ja, ni ser ju på Håkans min hur nöjd han var med att bära på denna AirShell. Folk stirrade rätt mycket på oss. Och personalen på Teneriffas flygplats, som tog hand om vagnen när vi lagt ner den i väskan, bara garvade när de såg den. Det krävdes två man bara för att bära väskan.  Här hämtar vi ut vagnen på Arlanda och jag släpade väskan längs golvet tillbaka till AirShells disk i Terminal 5. Lättnaden när jag fick lämna tillbaka skiten = obeskrivlig.

Kan själv

Här kommer tre bildbevis på att Lily och Siri nu kan hålla nappflaskan själv.

Siri.

Lily kan även jobba med kameran samtidigt som hon smaskar i sig.

Siri - med ögonen i kors.

Omföderskor är vi allihopa

Det här med mammagrupper hade jag hört mycket om innan jag fick barn och byggt upp vissa fördomar. Dessa raserades ganska omgående i min första mammagrupp där flera av dem blivit mina vänner. Nu har jag fött fler barn och flyttat till en ny kommun och går i en mammagrupp för omföderskor.
Jag har svårt att känna mig helt bekväm i den är gruppen eftersom deras "problem" känns lättare att hantera än mina eftersom jag har två bebisar. Jag är också med i en mejlgrupp för tvillingföräldrar. Inte heller där känner jag igen mig i deras eventuella problem eftersom de inte bär på en djup sorg efter sin mamma.
Kalla mig egoist eller självömkare men det är så jag känner.
Men det hindrar mig inte från att skoja till det ibland när jag känner att allt kanske blir för politiskt korrekt.
Jag kan dock så här i efterhand önska att jag stoppar mig själv ibland.
Och med i bland menar jag till exempel i torsdags då jag var på träff med nya mammagruppen.
Vi fick besök av en familjerådgivare och hon sa en himla massa bra saker i förebyggande syfte om hur man ska tänka och kanske agera i en relation efter att man fått barn. Hon ställde också frågor till oss mammor. Alla svarade så fint om att de är så oerhört jämställda i sina relationer och att allt till och med blivit bättre sedan de fick fler barn.
Eh ursäkta att jag vill strila lite regn på er parad tänkte jag men så perfekt kan inte allt vara. Jag slängde ur mig något om att det här med att få barn ibland kan kännas som en kvinnofälla (ekonomiskt, kroppsmässigt, jämställdhetsmässigt osv). Fick då tillbaka från familjerådgivaren att man också kan se det som ett privilegium att få vara hemma länge med barnen.
Förvisso. Jag svarade något om att jo men man har ju alltid bra eller mindre bra dagar.

Familjerådgivaren påpekade också vikten av att föräldrar bör visa ömhet för varandra inför barnen så att barnen ser att kärleken inte bara finns mellan mamma eller pappa och barnet utan även mellan mamma och pappa.
Det var ungefär här jag önskar att jag valt att inte öppna munnen.
För ungefär här väljer jag att säga så här: "Haha, ja men det där kan ju slå tillbaka på en också. När jag och min man kysstes en gång inför Daisy kom hon sen och räckte ut tungan och sa att hon också ville pussas så. Haha, det vill man ju helst inte att hon gör på förskolan."
Det blev knäpptyst.
Inga skratt.
Ungefär där kan man tänka att jag borde ha hållit mig till att vara tyst. Även i fortsättningen.
Nehej då.
En annan mamma berättar då om hur fantastiskt fina barnen på hennes sons förskola är mot varandra. Varje dag kramas de hårt och pussas innan de skiljs åt för det har de lärt sig att så ska man göra om man tycker om varandra.
Det är då jag tydligen öppnar munnen igen.
"Haha, om Daisy gått på den förskolan hade hon kommit då och sträckt ut tungan och velat kyssas."
Ingen skrattar.
Det blir pinsamt tyst.

Alltså, hjälp mig någon. Skydda mig mot mig själv.

Variant på vaggvisa

Håkans val av vaggvisor är inte helt politiskt korrekta. Under semestern lärde sig Daisy "Flickan i Havanna" utantill.

Samtal mellan tvillingarna fredag kväll

Lily: "Oj oj oj, nu är det spännande. Jag blir nästan lite rädd faktiskt."
Siri: "Ingen fara syrran. Jag skyddar dig!"

Om jag skulle tolka hennes blick

"Varför gör du så här mot mig mamma?"

Vardagen. Verkligheten.

Jag mådde så bra på semestern. Så kom jag hem och ångesten grep omedelbart tag i mig igen.

Får jag klandra läkemedelsföretagen?

Det har varit lite drama här ikväll. Håkan är på jobbfest och min moster var här för att hjälpa mig under läggningen av barnen.
I förmiddags fick tvillingarna sin andra omgång vaccinsprutor och Lily fick feber strax före läggdags. Jag skulle ge henne en supp Alvedon och tog fram asken ur medicinskåpet med ena handen medan jag höll den andra på Lily som låg på skötbordet. Jag kände igen den gröna asken och tog ut ett piller lite lätt nervös eftersom det brukar vara Håkan som pillar in de där på barnen. Lyckas utan att Lily ger ifrån sig ett pip och stänger lättad asken.
Panik!
Ser då att jag tagit Daisys Ipren 125 mg istället för bebisarnas Alvedon 60 mg.
Panik!
Suppen är redan gone baby gone.
Jag ropar på moster. Hon tar Lily och jag ringer Vårdguiden. Kön känns evighetslång. När jag väl kommer fram säger sköterskan att hon måste koppla mig till giftinformationscentralen.
Kön där känns evighetslång.
När jag väl kommer fram säger mannen jag pratar med att det var ju inte så bra för det är ju mer än dubbelt så stor dos mot vad hon ska ha.
Jo tack jag har förstått det. Därav PANIKEN!
Han säger att han måste kolla upp detta närmare och ber mig vänta i luren.
Väntan känns evighetslång.
Lilys kinder i blossar i rött.
Mannen är tillbaka i andra änden och förklarar att Ipren är ett så pass milt läkemedel så det ska Lily klara med god marginal.
- Är du säker? Frågar jag.
Han svarar att jag inte behöver oroa mig men att jag inte ska ge henne mer Ipren närmaste dygnet.
No shit.
Lägger på. Lite lättad.
Moster lugnar mig och åker hem.
Jag sitter och vaggar Lily.
Ammar.
Då smattrar det till i blöjan. Det har gått cirka tjugo minuter. Med andra ord ligger det garanterat en upplöst för hög dos Ipren där i. Jag har aldrig någonsin blivit så själaglad över en bajsblöja.

Visst är askarna lika ändå?

Humor?

Igår var jag på Thomas Petterssons show "Skakad inte störd" med min pappa. Han fick det i julklapp. Thomas Pettersson hade vissa poänger*, absolut, men jag kände mig inte helt hemma i publiken då medelåldern var 60 år. Jag kände mig heller inte helt hemma i skämten. Jag är allergisk mot män som refererar till sin flickvän/sambo/fru som kärring. Thomas Pettersson gjorde det konsekvent genom hela showen. Han sa kärring femtioelva gånger.
Män som kallar sin respektive för "kärringen därhemma" eller, ännu värre, för "regeringen" vänligen avgå.



*) En av poängerna han hade var att man själv påverkar synen på sitt liv och vardagen. Det handlar om vad man väljer att ha för inställning. Är glaset halvfullt eller halvtomt osv. Han använde sig av en metafor om ost, hålost. "Nu tycker jag att du väljer att fokusera på hålen men jag väljer att se osten". Hitta osten i livet. Och ost är ju gott.

Hejdå!

Vi åker hem nu. Daisy har ingen lust.
- Jag vill åka hem på torsdag!

Kan bli svårt att lösa det.

Pepparkaka? Pepparkaka!

Jag tyckte att jag ändå fått lite färg på semestern. Så kollade jag på min man i badrumsspegeln.

Kolla hans hand nedan.

Dagens moves...

I lunchrestaurangen till Amazing.

Snapshots

Den här dagen... bäst hittills.

Molnfritt och nästan tomt runt poolen eftersom det är avresedag i charterland.
När det var som varmast chillade vi på balkongen i barnsängen. Twinsen i sina bodies Diane von Furstenberg for Gap som jag köpte i LA när de låg i magen.

Snart ska vi bada! Lycka!


Efter-badet-mys med Siri.


Utslagen Daisy efter timmar i poolen.


Dagens tredje glass.

Även palmer kan ha namn

Jag tror att Daisy saknar sin bästis där hemma. Den här palmen har hon döpt till Elin. Hon pratar med den varje dag.
"Man får inte säga att någon är en bajskorv Elin. Det har min pappa sagt" kan hon säga till exempel.

Idag är det sommartid...

Och alla i familjen sov till halv nio. Det tog fem dagar men nu är alla inne i semestrrytmen.