Allt det där om att Daisy inte visade minsta skepcis mot oss när vi kom hem i går och att allt gått så bra och hon har inte gråtit någonting medan vi var borta. Jada, jada.
Allt det fick jag tillbaka tusenfallt i morse.
När det väl var dags att gå till dagis började Daisy gråta så mycket och så stort att jag trodde att både hennes och mitt hjärta skulle gå sönder. Hon sprang och gömde sig och visade på alla önskvärda sätt att hon misstänkte att jag skulle överge henne igen. Kanske för gott.
Vi hade kanske traumatiserat henne lite ändå.
När jag tog på henne ytterkläderna grät hon så mycket att hon kräktes. I bilen blev hon helt förstörd när farmor satt där bak med henne och jag körde. Det slutade med att jag fick sträcka bak höger arm och klappa henne på kinden hela vägen (armen sover fortfarande). Så fort jag släppte för att säg svänga eller växla, sånt man gör i en bil, stortjöt hon igen.
Hon grät så mycket att hon kräktes igen och då var jag nära att vända, vabba och åka hem igen.
När vi väl kom fram skakade hon av tårar.
Men då hände det.
Då kom vändningen.
Vad som hände?
Vi sa hej då till farmor.
Det låter oerhört otacksamt efter allt vad svärmor gjort för oss de här dagarna men när hon gick i väg med resväskan och vinkade blev Daisy lugn. Då förstod hon att jag inte skulle någonstans. För om farmor försvinner stannar ju mamma. Så väl på dagis knallade Daisy in och sa "hej då mamma".
Om jag andas en lättnadens suck nu?
Svar ja.
Om jag är sugen på att resa bort igen?
Svar nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar