Helvete!

Glömmer bebbar sin mamma om de inte sett henne på en vecka?
Sådana tankar har snurrat i mitt huvud idag (fredag er tid).
Jag vaknade på morgonen till ett sms där det stod att mitt plan var inställt. Då brände tårarna innanför ögonlocken.
Det är en fruktansvärd känsla att vara fast på ett ställe när man inte vill något annat än att komma hem. När längtan efter familjen känns i maggropen och värker i hjärtat.
- Mamma du kommer hem idag! sa Daisy på telefonen nyss. För hon hade räknat ner på fingrarna och det har gått fem nätter.
Då var det inte helt lätt att förklara att det skulle dröja en natt till.
- Men mamma jag längtar efter dig. Jag vill att du ska komma hem nu.
Snyft.
- Jag vill också se det trasiga planet mamma!

Underbara Daisy.
Men jag tänker att det finns värre ställen att vara fast på än i Los Angeles. Så idag har jag hängt vid poolen och sen tröstshoppade jag.
Ooops.
Daisy och tvillingarna får en hel del presenter från sin mamma med det dåliga samvetet.
Jag övervägde till och med att boka om och resa med Aeroflot för att komma hem fem timmar tidigare.
Vilket färdmedel som helst som skulle få mig hem.
Vilken destination som helst i Europa som var närmare hem.
Desperationen vet inga gränser.

Men mest synd är det om Håkan. Herregud han går på knäna där hemma nu. Sex dagar själv med tre små barn - det är ingen lätt match.