Jobbigt.

Jag berättade tidigare i höstas här på bloggen att jag blivit den där jobbiga föräldern. Med det menade jag att jag börjat kritisera Daisys nya förskola och haft ett samtal med ledningen (föreståndare och rektor).
Under mötet uttryckte jag min oro över den stora barngrupp som det är på Daisys avdelning. Det är 23 barn på tre pedagoger. Alla barn är 3-4 år och är med andra ord fortfarande ganska små och behöver mycket uppmärksamhet. Ledningen bad mig ha tålamod, sa att jag inte skulle ta ut något i förskott och att det säkert kommer att bli bra.
Jag blev inte mycket klokare efter det mötet. Men jag inser nu att jag borde ha lyssnat på min magkänsla och agerat direkt.

Nu har det gått några månader.
Det här är facit:
En pedagog är sjukskriven på obestämd tid.
En pedagog har sagt upp sig.
Den tredje gör nu sin praktik på sjukhus och kommer med största sannolikhet att sluta för att börja ny yrkeskarriär.
Det finns inga fasta vikarier utan det är springvikarier i stort sett varje dag som pedagogen (den enda som är där nu, dvs den som sagt upp sig) måste ringa in själv på morgonen.
Behöver jag tillägga att det är uppror bland föräldrarna?

Nästan varje dag vi hämtar Daisy får vi höra att hon inte riktigt varit sig lik. Hemma är hon precis som vanligt och vi har undrat vad de menar. Nu har poletten trillat ner. Hon är ju otrygg. Det är så många vikarier som springer på avdelningen att Daisy inte vet vad någon heter utan hon kallar alla fröken. Hemma är hon blöjfri men på förskolan har de blöja på henne hela tiden (oftast blytung när vi hämtar henne) eftersom de inte hinner med att kolla när hon behöver gå på toa. Hon har inte ro att sova på vilan alla dagar av uppenbara anledningar och gosekaninen har hon nu med sig ute på gården (den har hon annars bara när hon sover). När vi lämnar händer det att hon står ensam i fönstret med nappen i munnen och vinkar. Då går ju hjärtat sönder.

Vi har nu fattat ett kanske radikalt beslut. Vi har sagt upp Daisy plats på förskolan. Efter jullovet börjar hon på en annan förskola med bara 20 barn totalt på hela förskolan och fyra pedagoger. Förskolan ligger idylliskt i en skogsglänta vid en herrgård. Det blir bökigare för oss med hämtning och lämning, det är gångavstånd men krånglig väg och lättast med bil. Men vi tänker att det är värt det. Viktigast är att Daisy blir sitt glada jag igen och känner sig trygg.
Men det jag oroar mig för är hur hon ska hantera ytterligare ett byte till en ny förskola? Hon var ju i himmelriket på den förra (som jag saknar den förskolan) men pga benbrottet blev det en lång paus emellan bytena så det gick ganska smärtfritt i höstas efter flytten när hon skulle skolas in på det nya. Men klarar hon det igen? Eller rubbar vi bara hennes cirklar ännu mer? Det är ju liksom förändringar nog som det är i hennes vardag just nu.
Jag som är värdelös på att fatta beslut om mitt eget liv vänder ju ut och in på mig själv av beslutsångest när det kommer till mitt barn...