Euphoria-eufori

Jag stod upp och hoppade i soffan. Jag satt på ryggstödet och höll för ögonen, jag ryckte i Håkans arm, jag kastade mig över mina kompisar och höll dem krampaktigt.
För varje poäng där Loreen stack längre och längre iväg i toppen mot tvåan blev jag lite galnare tror jag. Hon var en syn för gudarna.
Jag var en syn för... ja, alla som ville se en ESC-nörd på gränsen till nervöst sammanbrott.
Vilken magisk kväll det var i går.
Och efter att ha fått min sovmorgon satte jag just på tv:n för att se reprisen - i samma sekund tog Loreen första tonen i Euphoria.
I kid you not.
Vilken timing.
Hade jag haft ännu bättre timing hade jag varit i Baku i går. Om det nu hade något med timing att göra. I flera år har jag varit på plats bland alla galna ESC-fans (för det är mer fans än journalister i pressrummet på den här tävlingen, sjukt men sant) och tänkt att i år har vi en chans (lex The Ark) och snopet åkt hem med en 18:e placering och en Christer Björkman med hängande huvud.
Men i år.
Jisses.
Mina gamla kollegor Markus och Helena messade igår och sa att det inte var samma sak när inte jag var i Baku. Jag blev helt rörd. Och jag hade kunnat göra orimligt mycket för att just i går ha jobbat som nöjesjournalist för Sveriges största tidning igen.
Jag gjorde i går en jämförelse med att det här är lika stort för mig som att vi vinner fotbolls-VM. Så är det.
Och om ni bara ska läsa en enda text idag så ska ni läsa den här av Markus.



Och här är min kompis Edward af Sillén när han intervjuar Loreen efter segern.