Jag står upp, jag tar hand om mina barn, jag kysser min man, jag tvättar, träffar mina vänner, leker med Daisy och ibland skrattar jag till och med. Utåt sett ser jag ut precis som vanligt men inombords är det kaos.
Eller min läkare säger att jag inte alls ser ut som vanligt i ansiktet för jag har inte riktigt förmågan att förmedla uttryck och känslor. Det kallas tydligen utmattningssyndrom.
I dag fyller tvillingarna fyra månader och det kan tyckas att tiden har gått så fort. Men jag tycker att den har gått för långsamt. För tiden är det enda jag kan bära med mig som en tröst. Tiden är det enda som kan lindra mina öppna sår. För att läka det kommer de aldrig.
Ni var sex veckor gamla Lily och Siri när mormor gick bort. I stort sett hela er sprattlande tid på jorden har jag varit i ett töcken och funderat på en himmel. En himmel som måste finnas någonstans där den finaste ängeln av dem alla sitter. Det är en hemsk känsla att vara i ett töcken, en känsla av att aldrig vara helt närvarande.
Jag gråter i bland när ingen ser.
Men allt mer sällan.
Det är som att jag inte vågar släppa på fördämningarna för då är det kört. Då går det inte att trösta mig mer.
Så ibland läser jag hemska saker, andras personliga tragedier för att gråta genom dem för att min egen sorg är för stor att bära. I dag har jag gråtit över
det här. Stora, blöta tårar som fastnade som glaspärlor på min kind. Cancer, fy faan vad jag hatar den sjukdomen.
Det här ständiga dåliga samvetet äter också upp mig. Känslan av att jag missar mina barn, att jag inte är med i deras utvecklingssprång, att jag snabbt blir arg på Daisy på ett oförklarligt vis och hatar mig själv. För jag känner inte igen mig själv. Min psykolog förklarar det som att det är jämförbart att vara fysiskt sjuk med 40 graders feber. Man har inga marginaler. Man är hela tiden längst ut på kanten svindlande nära att trilla ner. Man har inget skydd, inget immunförsvar mot alla motgångar. En mening kan få allt att rasa. Ett litet problem kan få dig att falla handlöst. En tvätthög kan få dig att bryta ihop.
Men känslan av att jag missar mina barn är svårhanterlig. För den här tiden kommer ju aldrig igen. I går läste jag
det här, om vikten av att prata med bebisar. När jag går hemma med tvillingarna är jag tyst. Jag är tyst när jag byter blöja, när jag klär på dem, när jag ammar, när jag lägger ner dem i vagnen.
Inlägget jag läste skrevs för att inte ge någon (deprimerad) mamma dåligt samvete. Men jag fick det ändå.
I dag har jag sjungit för Lily och Siri, om en båt på böljan blå och födelsedagssånger. Jag fick stora leenden tillbaka och mitt hjärta lättade lite fast blyklumpen i bröstet ligger kvar där den suttit sedan den 29 november.
Förlåt mina barn för att jag varit en så frånvarande mamma denna tredjedel av ert första levnadsår. Jag ska göra mitt bästa för att vara där för er resten av året.
