Tjafs på bussen

Efter tre timmars kalas på lekland igår skulle jag och Daisy ta bussen hem. Hon var väldigt pepp på detta. När bussen kom satte hon sig snabbt på sätet bakom busschauffören och spände fast säkerhetsbältet. Hon utropade: "Tjoho, nu åker vi!" och "Där är platsen där vi var". 

Hon pekar på Lek & Bus. Hon utropar alltså detta exalterat men inte överdrivet högt.
Det har gått mindre än en minut sedan vi satte oss. Då säger en tant på sätet bredvid:
- Ursäkta, men måste hon skrika hela tiden?
Jag gav tanten en blick som kunde döda. Men sa ingenting. Daisy frågade vad tanten sa. Jag svarade tillräckligt högt så att tanten skulle höra:
- Absolut ingenting som du behöver bry dig om.
Sedan kokade jag inombords. Och jag såg hur tanten skämdes. Hon fällde ihop sin pärm med papper och stirrade rakt fram.
Jag kan ha viss förståelse för att man kan bli irriterad på barn som skriker men så var det inte i det här fallet. Och det hade inte ens gått en minut. Vad har tanten för toleranströskel? Och barn är barn. De blir exalterade - även över små saker i livet. Och det hedrar dem.
Efter tre hållplatser hoppade vi av.
Då sa tanten:
- Hejdå, ha en trevlig kväll!
- Ja, nu blir det i alla fall lugnt och tyst för dig på bussen, snäste jag av.
- Men hon är ju så söt din dotter, ropade tanten efter oss då.
Det dåliga samvetet tog tydligen till orda.
Men det spelar ingen roll.
Hon hade redan förstört vår bussfärd. 
Och vi hennes. Tydligen.

I väntan på nästa buss.