Mamma, jag orkade gå till minneslunden för första gången sedan vi la ner din aska där.
Det var tungt. Jag pratade med dig. Hörde du mig?
Jag berättade hur otroligt tufft allt blev när du lämnade oss. Min trygghet. En del av mig försvann med dig.
Någon hade lagt en sten vid ditt namn. Det stod "Saknaden är stor, minnena lever kvar för alltid."
Jag har inte orkat prata om dig. Varje gång jag hör ditt namn får jag en klump i halsen. Nu har det snart gått ett år och jag måste börja prata med mina barn om dig mamma. Om deras fantastiska och omtänksamma mormor. Jag märker att Daisy saknar dig. Ditt minne måste leva kvar.
Lily och Siri var med på kyrkogården mamma. Jag vet inte om du såg dem. Jag hoppas det. Jag måste tro på att du finns någonstans och vakar över oss. Den tron gav mig styrka nog att komma till dig. Att tro på alla helgon och alla själar som vandrar vidare. Hoppas din vandring är vacker mamma.
Lika vacker som din själ.
Jag saknar dig. Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar