Idag för tre år sedan var Daisy beräknad att födas. Hon trivdes dock så bra i magen att hon valde att stanna där inne i 17 dagar till. Just denna dag för tre år sedan var vi glada över att värkarna uteblev för den 11 september är ett ödesdigert datum.
2002 var det terrorattacken mot World Trade Center.
2003 mördades Anna Lindh.
Jag minns båda dagarna som igår, nästan minut för minut.
När Anna Lindh mördades gjorde jag min första sommar som nyhetsreporter på Aftonbladet. Jag kan knappt förstå att det är tio år sedan.
Jag minns när det första tipssamtalet kom till redaktionen. Jag skulle just gå hem men kastades in i en taxi istället för att åka till NK. Fick höra på radion i bilen att det eventuellt handlade om ett knivhugg i armen.
När jag väl kom till avspärrningarna vid Filippa K-butiken och såg allt blodet förstod jag att det var betydligt allvarligare än så. Det var kaos. Chockade vittnen återberättade vad de fått se.
Jag skulle kunna berätta om varje steg jag tog de där timmarna på NK, och hur jag sedan med tårar rinnande nedför kinderna skrev texterna till tidningen. Spänningen på redaktionen, sorgen, chocken och hoppet som vi alla höll fast vid. Hoppades att hon skulle klara sig. Att Anna Lindh skulle överleva.
Jag kom hem tolv timmar senare den natten, vid fyra. Var tillbaka på redaktionen strax före sju och minns Göran Perssons presskonferens. Hur hans röst stockade sig när han berättade att Anna Lindh avlidit.
Jag fick bland annat uppdraget att ringa runt till världsledande politiker för att få deras kommentarer och kondoleanser efter beskedet. Jag minns att jag tänkte på Anna Lindhs barn, att så många tänkte på barnen och att vi förlorat en otroligt duktig politiker, förmodligen en av de bästa vi haft, och en otroligt varm människa. Jag minns också begravningen, hur blommorna såg ut och hur de luktade. Mona Sahlins tårar på trappan till Stadshuset när jag intervjuade henne. Och hur andra journalister blev imponerade över mitt häfte jag gjort med bilder och namn på alla makthavare som skulle komma på begravningen. Jag var så osäker, så grön som journalist och var rädd för att missa någon viktig. Men där och så insåg jag att många journalister bär på samma osäkerhet. De ville också ha en fusklapp.
De närmaste veckorna jobbade jag i stort sett dygnet runt. Jag häckade senare utanför häktet där Mijalovic satt. Jag minns också rättegången i Arvika mot mannen som, inspirerad av Mijalovic, den 11 september gick in på en dagisgård och högg ihjäl en femårig flicka. Bilderna från den förundersökningen kommer att förfölja mig för evigt.
Allt det där kom tillbaka i dag.
Just denna dag, när jag inte vill tänka på döden, blev döden så obehagligt närvarande igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar